Återigen torsdag och man ser slutet på veckan allt tydligare.

Det blåser som bara den utanför kontorsfönstret och snön smälter i en allt raskare takt.

Igårkväll så var jag och Philip hemma och tog det lugnt tillsammans och det kändes som om vi behövde det båda två.

Philip pratade länge i telefon med sin mormor och det tror jag att han mådde bra av.

Vi grillade igår och åt potatisgratäng till och det var jädrigt gott. Våra grannar tittade lite undrande på mig när jag stod i snålblåsten och grillade men jag tror nog att dom var lite avundsjuka.

Sedan så tog vi en lång promenad med Malte och det var bra för själen.

Imorse så var det som vanligt med hundmatning, promenad, kaffekokning, dammsugning och bäddning.

Philip var inte lika trött som han varit tidigare i veckan så det kanske går åt rätt håll.

Annars så händer det en hel del på den allra privataste fronten som gör att hjärnan kanske inte funkar optimalt i alla situationer.

Nu lite nostalgi. Min mamma var en tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna och hon var väldigt klok och allmänbildad. Hon älskade tävlingar av olika slag och bland annat så deltog hon Sundsvalls Tidnings tävling som hette Jorden Runt som gick ut på att man skulle svara på en massa allmänbildande frågor samt sedan skriva en slogan som passade för just det temat som var den specifika veckan.

En av gångerna hon vann så skrev hon följande slogan som gav henne en resa för två till London:

"Med aning och förväntan, kommer vårjäntan".

Den poppar alltid upp i mitt huvud den här tiden på året och även om den skrevs 1974 så känns det som att den aldrig går ur tiden.

/Peter

Det finns saker som händer i mitt liv som jag inte vill lämna ut i min blogg men som påverkar mig enomt mycket just för tillfället.

Dessa saker är av sådan natur att de säkerligen kommer att påverka mitt sätt att skriva och berätta saker här på bloggen.

Jag och Philip har haft några mindre bra dagar som gjort oss väldigt ledsna båda två, men vi har bestämt oss för att kämpa på och försöka att stötta varandra så gott vi kan.

Annars så innehåller varje dag morgonbestyr med hundpromenader, städning, bäddning, matlagning och tvättning, hundpromenader igen osv osv.

Jag önskar ibland att man kunde få komma bort ett tag och slippa alla vardagliga bestyr och bara få koppla bort allt ett tag. Men det känns som om det ligger väldigt långt fram i tiden om det nu kommer att hända överhuvudtaget.

Philip och jag saknar vårt gamla liv väldigt mycket och ofta och visst hade saker och ting kunnat vara väldigt mycket lättare om inte situationen varit som den är med relationerna mellan oss i vår tidigare familj.

Om någon mer än jag kunde se sorgen i Philis hjärta så tror jag inte att det skulle vara som det är idag.

Jag önskar att det skulle räcka med den kärlek jag ger honom men jag vet att han skulle behöva kärleken från sina syskon, kanske än mer.

Då man är 16 år så ska man andas en optimism inför framtiden. Man skall känna trygghet och längta efter att träffa någon att bli kär i. Hela livet skall kännas som om att allt är möjligt.

Tids nog så kommer ett betydligt större ansvarstagande och kraven kommer att öka dramatiskt. Man förväntas göra bra ifrån sig i skolan, ta körkort, man ska hitta ett jobb och en bostad. Dessutom ska man uppfylla de materiella standardkraven såsom bil, tv, dator mm.

Jag hoppas självklart att jag kommer att kunna vara med Philip så länge som möjligt och stötta honom så mycket jag bara kan.

/Peter

Ja, ännu en helg har passerat och även denna helg gick med vindens fart.
På lördagen så var det pimpeltävling i Fagerviks hamn och jag tog hem en andra plats.

Noterbart är att vi bara var två av alla deltagarna som fick någon fisk överhuvudtaget, så det var inget hävt fiske. Jag hade 5 st abborrar.

Min fiskekompis Sture var det som bärgade första platsen och den var han väl värd.

Philip har mest lanat i helgen och tyvärr inte alls tagit vara på det fantastiska väder som varit, men det är väl så att ibland så kan det vara skönt att bara göra vad man känner för och skita i vädret utanför.

På söndagen var det pimpeltävling på Borgsjön i ett helt enormt fint väder. Solen strålade från en klarblå himmel, 8 grader varmt och vindstilla. Lägg sedan till trevligt sällskap och ett ganska så bra fiske så har man receptet på en lyckad dag.

Jag slutade tvåa även denna gång men jag kände mig nöjd ändå även om jag alltid vill vinna förstås. Vågen stannade på dryga 6 kilo och det var helt ok.

På båda tävlingarna var även min kvinniga vän med och hon tycker också att det är skönt att vara ute och hennes fiskekunnande ökar för varje gång vi varit ute.

Annars så är det väl inte mycket att orda om den gångna helgen mer än att den som sagt var, gick alldeles för fort.

Men nu är det måndag igen och det känns som att livet är lite, lite lättare att leva nu när man har den fina våren att se fram mot och att det blir ett högre tryck på arbetet vilket också gör att dagarna flyger fram, även under arbetsveckan.

Malte och Mysan verkar verkligen ha hittat varandra och dom sover tillsammans varje natt. Det känns väldigt fint att dom har sällskap av varandra även om dom är hund och katt.

/Peter

Vissa dagar vill man bara dra täcket över huvudet och sova vidare och denna dag har börjat riktigt illa.

För det första så vaknade jag inte av väckarklockan utan kvart över sju så slog jag upp ögonen och steg upp alldeles för snabbt med min onda rygg så jag bara skrek rakt ut.

Kommer ut i vardagsrummet och ser att Malte återigen har kissat inne. Skyndar mig att torka upp och slänger sedan papperet i toaletten med följd av att det blir stopp i den och vattnet håller på att rinna över kanten.

Jag går sedan in i köket för att göra iordning maten till Malte och råkar riva ned ett glas som går i tusen bitar. Fram med dammsugaren.

Försöker sedan väcka Philip så att han kan göra sig iordning och han får i uppdrag att gå ut med Malte medans jag ska raka mig och ta en dusch samt dammsuga lägenheten. Sen måste jag ned i tvättstugan för att försöka boka en tvättid men det är fullt som vanligt så imorgonbitti kl. 7 får jag sätta min tvättplopp på.

Philip kommer tillbaka i all kalabalik och säger att Malte vägrar att bajsa och jag vet av erfarenhet att han måste göra det varje morgon annars så blir det en tvåa inne när jag kommer hem till lunch. Så Philip förbarmar sig och ger sig ut på ytterliggare en runda med hunden medans jag med min förbaskade rygg försöker dammsuga färdigt och bädda sängarna.

Konstigt nog så löser sig allt till slut och jag blir bara 10 minuter sen till jobbet. Men oftast när en dag börjar på det här viset så brukar det hålla i sig så jag är lite skeptisk till hur dagen kommer att fortskrida.

Igårkväll så såg jag och Philip på en film tillsammans och jag frågade om han hört något från sina systrar. -Nej, svarade han. -Jag orkar inte prata om dom, det gör för ont.

Det jag känner då, det är bara en fruktansvärd sorg och smärta och jag undrar om dom känner samma saknad efter mig och Philip som vi gör efter dom.

Det kanske jag aldrig får svar på.

/Peter

Då var det torsdag igen och dagar och veckor bara flyger fram.

Fortfarande så går jag likt en skitnödig gubbe även om det har blivit lite bättre i ryggen.

Philip tycker nog att jag är lite pjålig och tror att jag hittat på det här med ryggont för att slippa gå ut med Malte mer än på morgonen.

Morgonpromenaden tar jag även om det tar tre gånger så lång tid att gå den sträckan nu mot det gjorde då jag var fit for fight. Det är ju så fantastiskt fint nu på mornarna och den stunden vill jag inte missa.

För övrigt så finns det inte så mycket att säga om torsdagen mer än att precis just nu så börjar datorn att spela musik utan att jag begriper hur. Det är inget sådant program öppet på datorn och hur jag än försöker förstå och lista ut vad musiken kommer ifrån så kan jag inte det.

Just såna här saker händer alldeles för ofta för att vara tillfälligheter.

Skrivaren startar av sig själv och skriver för fullt men det syns inget på papperet. Lampor tänds och släcks av sig själva och radion kan starta hur som helst.

Att det just nu dundrar ut musik från min arbetsdator är något nytt fenomen som inte hänt tidigare.

Men jag måste avsluta nu och undersöka varifrån musiken kommer och hur det kunde börja spela helt plötsligt.

/Peter

Igår morse när jag skulle bädda Philips säng så råkade jag vrida mig lite hastigt och så högg det till i ryggen. Jädra skit, tänkte jag, men det går säkert över.

Men tyvärr så har det bara blivit värre och värre och på eftermiddagen igår var jag tvungen att åka hem från jobbet för att försöka kurera ryggen på nåt sätt.

Så jag smorde in mig med Zonsalva och tog några värktabletter och det lättade faktiskt lite då. I alla fall såpass att jag kunde laga middag åt mig och Philip, men att gå ut med Malte fanns det inte en chans att jag skulle klara så det gjorde Philip.

Det spelade ingen roll om jag satt, låg eller stod, så värkte det precis lika mycket hela tiden. Jag som varit förskonad från att ha ont i ryggen, förstod nu på ett helt annat sätt dom som jag trodde varit lite pjåliga när dom klagat på ryggsmärtor.

Fy fasen, säger jag bara. Det är inte roligt.

Det tog ett bra tag innan jag kunde somna inatt men på morgonen så var det lite bättre och jag kunde ta en långsam promenad med Malte även om det såg ut som om jag hade skitit i byxorna då jag gick.

Sedan så bar det iväg på skolan för Philip och till jobbet för min del och där sitter jag nu och hoppas och håller tummarna för att ryggsmärtorna ska släppa helt.

Men det är ju så, att inget ont som inte har något gott med sig. För när man inte kan tänka på nåt annat än sin onda rygg så slipper man tänka på andra mindre roliga saker.

Nu ska jag jobba vidare och ikväll så ska jag titta på SM-slutspelet i ishockey.

/Peter

Solen skiner ute och det känns att våren är på väg med stormsteg.

Samtidigt så infinner sig den obligatoriska vårtröttheten, iallafall hos mig.

Det känns som om jag kan somna när och var som helst.

Men konstigt nog så är jag fortfarande väldigt morgonpigg. Kanske är det ett ålderstecken, för min son, han är hur pigg som helst på kvällarna men däremot fruktansvärt trött på mornarna.

I morse var det nästan omöjligt att få någon form av kontakt med honom förrän han hade varit vaken i en halvtimme iallafall och då var han mest arg över att jag väckt honom.

Vi hade ett samtal på väg till skola och jobb där jag måste ha låtit som en riktig gnällkärring. Men det är frustrerande att han inte förstår att jag kämpar som bara den för att på något vis kunna ge honom det som Catherine gjorde varje dag.

Det som både han och jag jämt tog för givet, det med städning, bäddning, tvättning och matlagning, det är det jag som gör nu och jag lovar att jag får kämpa för att göra alla dessa saker och ändå så är jag inte i närheten av det som Catherine gjorde.

För hon kom alltid på nya maträtter, hon bakade, målade, bytte gardiner och såg till att vi hade ett hem i jättebra ordning.

När jag tycker att vi har bra ordning nu så skulle säkert många tycka att det såg ut som ett bombnedslag.

Jag har liksom inte förmågan att se allt som behöver göras och än mindre har Philip den förmågan. Så därför har jag sagt att vi måste försöka att hjälpas åt så att det blir lite lättare.

Men samtidigt så vet jag att han har mycket med skolarbetet och jag vet också att man inte tycker det är så jädra roligt att dammsuga eller diska när man har kompisar som slipper alla såna sysslor.

Men nu är situationen som den är för oss och det är bara att gilla läget.

På jobbet går allt sin gilla gång och för tillfället är det lite lugnare igen. Men mina erfarna arbetskollegor säger att det är lugnet före stormen så det gäller att passa på att njuta lite av den här här lite lugnare perioden för snart så kommer alla mina nyvunna kunskaper att behövas för att klara av "stormen".

Idag ska jag bli bjuden på lunch och det ser jag fram mot. Hon som bjuder har gjort hemmagjord korvgryta.

/Peter

Nu har helgen passerat med vindens fart igen och jag har fiskat 3 dagar utan någon framgång. Dock så var vädret väldigt fint både på lördagen och söndagen så det var ju bra.

Philip var på bio i lördags med kompisar och jag såg på Melodifestivalen i trevligt sällskap.

Lite promenader med Malte, matlagning och vilat i soffan är en bra beskrivning av helgens aktiviteter förutom fisketävlingarna.

Vi hade tänkt att åka till Vemdalsskalet på lördagen men då pappa fortfarande hade väldigt ont i foten så beslöt vi oss för att skjuta upp den resan till nästa måndag.

Då ska jag och Philip försöka oss på att åka lite slalom och förhoppningsvis klara oss ifrån några benbrott.

Fastän jag försöker låta bli att älta det här med flickorna så har jag väldigt svårt att släppa det då det är något som plågar mig och Philip varje dag.

Ena sekunden är man ledsen andra sekunden så är man förbannad men hela tiden är man mest förvirrad och frågande. Vad har jag gjort som förtjänar ett sånt här grymt straff? Är inget av det som varit värt ett endaste dugg?

Jag måste försöka att leva med den situation som är och det måste även Philip göra.

Men huruvida vi kommer att lyckas med att gå vidare stärkta ur det här, det låter jag vara osagt.

Det hela känns overkligt och någonstans så hoppas jag att man vaknar och inser att det hela bara varit en otäck dröm. Men jag nyper mig i armen och inser att jag är vaken och att verkligheten överträffar alla mardrömmar i världen.

/Peter