Det är fortfarande rätt kallt ute men dom säger att värmen är på väg så vi får väl hoppas på det.

Idag så fyller Philips kusin Oscar 12 år och jag vet inte vad vi ska köpa till honom.

Jag och Philip får väl slå våra kloka huvuden ihop och komma på något.

För varje dag som går så känns det overkligare och overkligare att det blivit som det blivit med livet.

Människor som jag trodde var godhjärtade och snälla har visat sina rätta jag och finns det något varmare eller kallare ställe man hamnar i efter man dött så tror jag inte att dom behöver ha med sig vinterkläder dit dom hamnar. Det lär vara rätt så varmt där , har jag hört.

Sen vet jag inte var jag hamnar men det spelar inte så stor roll heller.

I natt så sov varken jag eller Philip så bra och vad det berodde på det vet jag inte.

Men både han och jag vaknade flera gånger av att vi hörde röster från köket men självklart var det ingen där. Jag trodde ett tag att det var radion som stod och gick men så var inte fallet heller. Så troligtvis var det våra sinnen som spelade oss ett spratt. Konstigt bara att vi hörde det både han och jag.

Jag måste iallafall komma igång nu med att motionera regelbundet för då det inte längre är några pimpeltävlingar så går det fort att tappa flåset och gå upp i vikt.

Så det som gäller nu är minst ett varv runt Sidsjön varje dag. Sedan får jag öka på till två och tre varv efter några veckor. Sedasn skall det vara fasen om man inte går ned i vikt och får toppenkondis till nästa säsongs pimpelfiske.

Men som sagt, vi får väl se om motivationen håller i sig. Men jag tror och hoppas det.

/Peter

Kallt ute. Bara 1 grad imorse och det kändes som om det var -5 när jag och Malte tog vår morgonpromenad. Men det brukar ju kunna vara kallt i maj.

Jag vet en gång när jag fyllde år i mitten av maj, så var jag och en kompis och fiskade havsöring i Indalsälven och det snöade så kraftigt att vi inte såg varandra fastän det bara var 20 meter mellan oss.

Så det kanske är för tidigt att ta av sig långkalsongerna redan nu.

På torsdag fyller min systerson Oscar 12 år så då ska vi dit och fira honom. Samtidigt får vi i efterskott fira min systerdotter, Sofia som blev 16 den 22 april.

Ikväll så ska jag och Philip åka till Indalsälven och se om vi kan få någon öring.

Det verkar som om det är riktigt bra fiske där just nu.

Sen kanske det blir till att titta på någon WM-hockeymatch. Det verkar som om alla kan slå alla i årets VM och det är ju roligt fastän lite oroväckande också.

Har kvalitén på hockeyn sjunkit hos de etablerade länderna eller är det dom mindre hockeynationerna som tagit stora kliv framåt i sin utveckling?

Ja, vad vet jag. Gårdagens match mellan kronorna och Österrike tydde väl mer på att det var kvalitén hos de svenska laget som sjunkit än att Österrike blivit så mycket bättre. Det var en riktig skitmatch, tycker jag, även om Sverige vann.

Det saknas både vilja och fart hos de svenska laget och utan den duktige målvakten, Viktor Fasth, så hade matchen kunnat sluta med seger för Österrike.

/Peter

Då var vi inne i maj månad och jag tycker att det alldeles nyss var jul.

Tiden går fort då man har roligt men den går lika fort då man mår dåligt, säger dom som vet.

Det är bara drygt en månad kvar på Philips grundskoletid och det känns nog både spännande och lite skrämmande för honom.

Den här veckan så ska jag och Philip komma igång med motionerandet, har vi sagt.

Så det kommer väl att bli några rundor runt Sidsjöspåret som är väldigt fint att gå runt.

Jag har en del att göra hemma också den här veckan så det är bara att försöka planera sin tid efter jobbet på bästa sätt. Det känns dock som om dagarna räcker till mycket längre nu när det är så ljust länge på kvällarna.

Ikväll så blir det också till att titta på ishockey-VM, för att se om Tre Kronor kan besegra Österrike. Jag hoppas och tror det men man kan inte vara säker efter det mediokra spel man visade upp mot Norge i inledningsmatchen.

/Peter

Solen skiner och löven på träden blir grönare för var dag. Egentligen helt fantastiskt vilken växtkraft det finns i gräs, blommor, träd och buskar. Men de är alla helt beroende av solljuset liksom oss människor. Jag kan också känna hur min egen livskraft växer sig starkare ju mer solen skiner.

Även fast mycket känns jobbigt så känns det ändå lite lättare att hantera dessa saker då man vet att vi går mot vår och sommar.

På lördag är det sista april och det är första gången i mitt liv som björkarna slagit ut före första maj.

Jag förmodar att gäddleken i år kommer att ske 2-3 veckor tidigare än normalt och det innebär att det snart är dags för att se om jag kan lura upp någon 10+:are ur Stödesjön.

Normalt så brukar fisket efter leken starta runt 20-25 maj men i år kan man nog börja fiska redan i slutet på nästa vecka.

För bara 5 år sedan så var jag nästan lite orolig för att jag inte kände mig riktigt vuxen. Men det kan jag säga nu. Så vuxen och så gammal som jag känner mig nu trodde jag inte var möjligt att känna sig även om jag skulle bli 100 år.

Jag har väldigt svårt att bara spontanskratta och jag grubblar och funderar över saker och ting hela tiden. Jag vill känna mig riktigt glad igen men jag vet inte hur det ska gå till.

Men, men kanske kommer glädjen tillbaka med tiden. Jag hoppas det.

/Peter  

Man får lite panik tycker jag när våren kommit så fort. Nu ska alla vinterkläder tas undan och man ska ordna upp på uteplatsen, göra den obligatoriska vårstädningen och samtidigt har man ågren varför man inte har tagit tag i saker och ting tidigare.

Nya sommardäck till bilen måste jag ha och sommarfiskegrjerna ska plockas fram och göras iordning.

Ja, det är inte någon konst att hitta aktiviteter att göra för tillfället.

Den här tiden ska man också hinna med att fiska öring i bäckarna och tjärnarna när isen just släppt. Fisket efter havsöring vid kusten och i älvarna ska man också hinna med. Tror man. Men det blir nog samma visa i år som tidigare år. Månaden maj sveper förbi och man tänker att nästa år, då jäklar ska jag hinna med de här sakerna som jag inte hann med i år.

Det går ju så himla fort. Snart är det midsommar och sen hinner man inte blinka så är sommarlovet slut för barnen och man går in i den mörka höst och vinterperioden igen.

Det är som om vi levde i ett ekorrhjul som bara går runt runt med en allt högre hastighet.

Just med tanke på att livet inte är så långt så är det tragiskt att människor inte kan prata med varandra på ett vettigt sätt och inse att den tid som går, gör det allt svårare att hitta tillbaka till varandra om det överhuvudtaget ens är möjligt.

Vad det är som räknas och vad är det som är viktigt här i livet?

Jag trodde jag visste det men jag är inte så säker längre.

/Peter

Påsken har passerat med en väldig fart och jag har fiskat för sista gången på den här vinterns isar.

Philip har äntligen blivit frisk och det är det viktigaste.

Det är jobbigt med dessa helger då alltför många och starka minnesbilder gör sig påminda.

Saknaden är enorm efter Catherine och flickorna och även fast mitt och Philips liv går vidare och vi försöker hitta nya glädjeämnen så är det väldigt jobbigt stundtals.

Jag umgås ju med en person och hon tycker nog också att det är jobbigt med att ständigt höra hur mycket jag saknar mitt gamla liv men så är det och jag kan inte göra så mycket åt det.

Hon saknar också sitt gamla liv och det är väl bara att försöka göra det bästa av den situation som råder även fast det inte är det lättaste.

Denna vecka har Philip påsklov och jag hade önskat att jag var ledig så att vi hade kunnat hitta på något tillsammans men jag jobbar hela veckan så vi måste försöka göra något bra av kvällarna istället.

Jag ska komma igång den här veckan med att gå en riktigt lång promenad varje dag och sen ska jag sluta med de onyttiga vanor man har. Kanske kan det bidra till att jag kan bli lite mer glad och positiv. Jag hoppas och tror det.

För varje dag som går så känns saknaden av flickorna mer och mer och jag skulle kunna göra vad som helst bara för att få krama om dom en sista gång. Fan, dom är mina ju barn.

/Peter

Idag är det onsdag och Philip är fortfarande sjuk men ändock på bättringsvägen.

Malte är med mig på jobbet och han har precis träffat en hundtjej som han fattade tycke för.

Utanför mitt fönster så är det lite grådassigt idag och det dröjer kanske en dag till innan värmen som man pratar om dyker upp.

På fredag så tänkte jag och Philip, om han nu blir frisk till dess, åka upp på Sidsjön och försöka få någon eller några rödingar nu då isen gått.

Sedan blir det en tur till Ånge för att uppvakta Philips kusin, Sofia som är där på crossläger.

Vi får se vad det blir.

För tillfället så känns allt lite osäkert då Philip är sjuk.

Om allt går som jag hoppas och tror så kommer det att bli tävlingar i Strömsundstrakten på påskafton och påskdagen så det lutar åt att man får avsluta pimpelsäsongen däruppe.

/Peter

Philip är fortfarande sjuk och jag tycker fruktansvärt synd om honom.

Han har feber och ont kroppen och han har ingen matlust.

Jag hoppas att det vänder under dagen så att han blir frisk till påsk.

Idag fick jag höra att tävlingarna i Gällö är inställda pga för dåliga isar.

Detta har aldrig tidigare hänt mig veterligen och det är klart att det känns lite vemodigt då detta brukar vara höjdpunkten på pimpelsäsongen.

Men det finns inget att göra åt det utan det är bara att gilla läget.

Troligtvis så kommer det att genomföras tävlingar i trakten av Strömsund och det lutar åt att det kan bli där man tävlar istället.

Besked om det blir kommer ikväll.

Annars så är situationen precis densamma som den varit det senaste året.

Det jag tycker är lite underligt är att en del människor som jag trodde var mina vänner totalt lyser med sin frånvaro.

Jag undrar om det är så att dom har fått en annan bild av den situation som råder.

Är det så att dom har det och inte vill höra min sida av det hela så får det väl vara så. Såna människor räknar jag inte in bland mina vänner.

Men en sak är säker. Får jag reda på att någon farit med osanning och på så sätt åsamkat mig och Philip det helvete vi gått och går igenom så lovar jag att det är tand för tand och öga för öga som gäller.

Något som jag alltid stått för är att jag behandlar folk som folk behandlar mig.

Under det sista ett och ett halvt året så har jag insett vad fruktansvärt dåligt man kan må men samtidigt insett att det som inte dödar det härdar.

Men jag vet inte om jag vill bli mer härdad. Hela ens personlighet blir påverkad och det går inte att särskilja känslor utan endera är de av eller på.

Men eftersom det gör så ont så är det oftast off-läget som är på.

Jag har alltid varit en känslomänniska men denna tid har gjort mig till mer av en cyniker som är väldigt försiktig med att lämna ut mig själv. Förutom på den här bloggen då men den använder jag mest som en sorts ventil till att skriva av mig.

Men det är ju också så som det är för de flesta. Vissa dagar så känns det lättare och andra dagar så känns det mindre bra.

/Peter