ja ännu en dag har passerat och idag så var vi och tittade på en lägenhet åt Caroline i stan.

En takvåning med utsikt över hamnen och en rolig planlösning som gjorde att jag såg en glimt i Carros ögon som det var länge sedan jag såg. Jag tror verkligen att hon kommer att trivas där och tanken är väl att hon kommer att bestämma sig för den.

Med på visningen var även storasyrran Sandris, farfar, jag och faster Mia. Alla var överens- det här var en kanonlägenhet.

Efteråt så for vi till farfar och åt kanelbullar och drack kaffe en timme.

Jag hade fått tid på vårdcentralen i Matfors kl. 14 åt Philip så vi var där och tog ett halsprovdock bara för att få konstaterat att det var ett virus och inte bakterier.

Vi käkade sedan Tacos till middag och Carro kände sig lite bättre i magen och kunde iallafall äta en tacotub.

Kvällen förflöt med tv-tittande fram til midnatt då Philip började få ont i örat, men som tur var finns det kvar pennicillinsalva sedan min öroninflammation i somras, så vi började behandling på en gång och det lättade litegrann innan vi gick och la oss.

Ja, hjärtat, det känns väldigt konstigt att berätta allt det här för dig via den här bloggen, men vem vet, kanske kan du läsa detta där du nu är.

I och för sig så tror jag att du finns med oss på något sätt och kan följa alla våra vardagsbestyr, men du ska veta att vi saknar dig så otroligt mycket och jag längtar tills vi ses igen så jag får hålla om dig, pussa på dig och säga dig hur mycket jag älskar dig samt få höra dig säga att du älskar mig.

Jag tänker på dig hela tiden./Peter

Igårkväll så ville Caroline sova över hos mormor och morfar så jag skjutsade ut henne till Alnön efter vi käkat middag och jag gått med hundarna en timme.

Caroline har haft ont i magen i ett par tre dagar och inte ätit nästan någonting. Hon blir mätt på en gång och mår illa hela tiden. Hon tänkte nog att det kanske skulle kännas bättre om hon skulle komma till mormor och morfar några dagar.

Philip och jag hyrde en film och satte oss vid 20-tiden för att titta på den och mysa lite tillsammans.

Vid 21-tiden ringde Carro och sa att hon hade kräkts blod och att hon mådde ännu sämre än förrut.

Jag satte mig i bilen efter att ha ringt sjukvårdsrådgivningen, som inte kunde ringa upp mig förrän tidigast halv elva, för att hämta Carro och skjutsa henne till akutmottagningen. Vi blev satt i ett undersökningsrum och dom satte en nål och tog en massa prover och sedan hände inget mer förrän kl 23 då sjukvårdsrådgivningen ringde och frågade om dom kunde hjälpa till med något men då sa jag att vi redan varit på akutmottagningen i en och en halv timme.

Efter ytterligare en timmes väntan så gick jag och frågade om Carolines prover var klara och om det fanns någon möjlighet att få träffa läkaren inom den närmsta timmen.

Proverna vara klara och dom var ju inte så bra men eftersom Caroline har en njursjukdom så ä vi vana vid att värdena är väldigt dåliga. Dock hade blodvärdet sjunkit frpn 103 förra veckan till 97.

Jag sa till Carro att vi väntar en halvtimme till sedan får vi kontakta Erik på Njuravdelningen i morgon.

De kom så klart ingen läkare så vi drog hem till Matfors. Carro mår fortfarande illa och har ont i magen men hon har inte kräkts något mer.

Summa kardemumma så är det katastrof att man på akuten idag trots att det inte var en enda person där förutom oss som vi såg iallafall. Så har men så liten bemanning att man inte kan träffa en patient som kräks blod inom 3 timmar från att vi kom dit.

Dom som säger att dessa indragningar av 500 tjänster mm inte ska påverka patienterna vet absolut inte vad dom pratar om. Detta är på väg att bli en smärre katastrof. tror jag.

Nog om detta. Jag har ända sedan vi fick beskedet om att Catherine hade en obotlig cancersjukdom försökt att få både mig, Catherine och barnen att fokusera på positiva saker. Det kanske inte är så lätt alla gånger men jag tror att det är en grundförutsättning för att kunna kämpa på och gå vidare i livet.

Det är många gånger lättare sagt än gjort att tänka på något positivt då man är mitt uppe i tuffa, tunga och oförklarliga saker.

Det som gör att jag kan hitta någon som helst motivation till att kämpa vidare är självklart mina barn och det faktum att Catherine lever vidare i dom. Jag älskar dom över allt annat liksom jag älskade Catherine över allt annat.

Idag har jag hunnit med att gå med hundarna, tvättat en maskin, ringt försäkringskassan för 111:e gången samt skrivit detta på bloggen. Det som väntar sedan är städning av huset, plockning i kartonger av gamla saker samt göra om min CV så att den kanske blir lite mer attraktiv i mitt sökande efter ett nytt arbete.

Självklart ska jag se till att det blir mat på bordet och idag blir det både lunch och middag då både Carro och Philip är hemma och är sjuka. Till lunch blir det köttbullar och potatismos och till middag blir det nog fiskgratäng idag.

Hjärtat mitt, jag saknar dig obeskrivligt och du vet att jag älskar dig i tidernas evighet.

/Peter