10/3. Gårdagskvällen bjöd inte på något oväntat utan allt gick sin gilla gång.

Dagens arbetsinsats har dock varit lite större än normalt då jag fått äran att köra, tvätta och städa ur en Volvo L90 som ska hyras ut.

Det är inte så enkelt som man tro att köra en maskin som väger över 15 ton med alla knappar och kontroller som man ska hålla ordning på. Men jag lär mig allteftersom och än så länge har det inte skett några missöden.

Malte var med mig på jobbet idag fram till lunch sedan åkte jag hem med honom och Philip fick ta över ansvaret på eftermiddagen.

På kvällen började snön att falla ymnigt och när man nu trodde att det kanske var slut på vintern så fick man återigen ett bevis på att Kung Bore "rules".

En sak jag måste berätta om var när jag och Philip åkte från Matfors igårkväll så stod en räv vid vägkanten så vi stannade bilen och vi tittade på varandra säkert i 5 minuter på 5 meters avstånd tills den blev less på oss och sprang in i skogen.

Den var otroligt fin och den var totalt orädd. En fin upplevelse.

11/3. Idag så ska jag bara arbeta halvdag sedan blir det pimpeltävling på Tynderösundet. Det ska bli roligt. Kvällens aktiviteter är ännu inte fastställda men middag med Philip och promenad med Malte är redan inbokad.

Min  käre far har fått gikt i foten och har så ont att han knappt kan gå. Jag hoppas att han snabbt blir bättre då vi hade tänkt åka till Vemdalsskalet imorgon för att hälsa på syrran och hennes familj i deras hyrstuga. Om inte han blir bättre så far jag och Philip ändå.

Just nu är jag inne i en period där jag inte orkar tänka så mycket på allt som hänt och allt som pågår runt om kring.

Men omedvetet så ligger ju alla de här sakerna och gnager i det undermedvetna och det påverkar en på så sätt att jag känner mig konstant trött.

Dagens ord ligger det mycket i och det är nog viktigt att man inte oroar sig för saker som man inte kan påverka. Det tar för mycket kraft och energi.

Jag vaknade redan kl. 05.00 i morse och var helt utvilad så det var bara att kliva upp, sätta på kaffe, ge Malte mat och bege sig på morgonpromenaden.

Fantastiskt vad skönt det är att vara ute och gå innan de flesta vaknat.

Man andas faktiskt en optimism när man är uppe i ottan och får sig en rejäl dos frisk vinterluft. Det går inte att tänka negativa tankar då. Det är bara så.

Men oftast då man vaknar så tidigt som kl. 5 så vänder man bara på sig och somnar om och så är man ännu tröttare kl 06.15 när väckarklockan ringer.

Men nu hoppas jag att få behålla den känslan jag hade i morse och att jag får uppleva flera härliga mornar framöver.

Annars så hade jag en sån där nostalgisk afton igår när jag satt och tittade på foton från flera år tillbaka i tiden. Det är så skönt att få minnas de fina stunder man haft och även om man ömsom blir ledsen och ömsom glad så är det så skönt att ha alla foton så man lättare kan minnas.

Jag  kommer att lära mig att leva med saknaden efter Catherine och flickorna även om det kommer att ta en lång lång tid. Det som jag aldrig hoppas ska försvinna det är alla de fina minnen som jag har och där hjälper alla fotografier till med att bevara minnet.

Nu ska jag fortsätta att arbeta och bara försöka tänka positiva tankar så långt det går.

Vi hörs./Peter

Då var måndagen avverkad och nu rullar veckan vidare och den lär väl gå lika fort som veckorna gör nu för tiden.

Ute skiner solen och det är bara några lätta moln på himlen och man önskar att man kunde vara lediga några dagar och i lugn och ro få införskaffa ny energi ute på någon fin pimpelis tillsammans med Philip.

Men det är mycket nu på jobbet så det verkar bli svårt att få ledigt.

Jag låg och tänkte igårkväll innan jag somnade och kom fram till att trots allt skit som hänt och att situationen är som den är så måste jag ändå anses vara väldigt väldigt lyckligt lottad för jag har ju Philip som är världens finaste och bästa son.

För hans skull så måste jag ta mig ur den nedstämdhet som jag känt så länge nu.

Jag kan tyvärr inte ändra på det som varit och jag kan heller inte ändra på det som blivit utan jag kan bara kämpa för och hoppas på att framtiden blir så bra den bara kan bli.

Alla människor har sina sorger och bedrövelser att arbeta med och ingen kan någonsin göra någon bedömning av vilka som har det jobbigast och det spelar ju inte någon roll heller.

Jag blev väldigt ledsen då jag hörde om den 16-åriga flickan som skadade sig så svårt i Vemdalsskalet så att hon avled. Stackars hennes föräldrar och anhöriga. Det är så obeskrivligt fruktansvärt och jag sänder alla mina sympatier till dom och hoppas att dom någonstans kan hitta kraft att gå vidare.

/Peter

Helgen gick lika fort som  alla helger gör.

På lördagen så var jag med på Alnönappet i den värsta storm jag någonsin har fiskat i. 3 abborrar blev resultatet och jag avslutade 40 min innan tävlingens slut. 

På eftermiddagen så var Philip hos sin mormor och morfar och sina syskon för att fira sin födelsedag. Dom åt kinamat och han fick ett par kalsonger av sin ena syster och en jättefin tröja av mormor och morfar. Sedan hämtade jag honom och vi for för att fira pappas fru, Christina på hennes 64-årsdag.

På söndagen, på Philips födelsedag, så klev jag upp kl.halv sex. Kokade kaffe, promenerade med Malte efter att jag givit honom mat. Sedan gjorde jag iordning "gofika" åt Philip och gick in till honom sjungande på -"Vad är det för en dag.." och överlämnande hans födelsedagspresenter.

Huruvida han kom ihåg min födelsedagssång och hur fikat smakade, det låter jag vara osagt då han var enormt trött.

Efter det så bar det iväg till jämtland på fisketävling som resulterade i en blygsam tolfte plats. Min kvinnliga vän var också med och fiskade framgångsrikt med tanke på att hon är nybörjare.

Sedan hem med ilfart för att städa, laga mat och förbereda allt inför kvällens födelsdagskalas för släkten.

Otroligt nog så hann jag med det och vi fick en väldigt trevlig kväll tillsammans och Philip kände sig nog väldigt nöjd med sin stora dag.

Philip och jag avslutade kvällen med att titta på film och sen kom John Blund från ingenstans och tog oss med till hans värld.

Nu har Philip sportlov denna vecka och jag ska nog ta en eller två semesterdagar så att vi kan hitta på något tillsammans. Ev så ska vi åka till Vemdalsskalet en dag så att Philip kan få se fjällen för första gången.

Det har inte blivit att vi varit till fjällen tidigare då vintrarna haft allt fokus på ishockey sedan Philip var 5 år och resterande lediga vinterdagar så har vi, ( jag, Catherine och barnen ägnat åt pimpelfiske ) så nu är det på tiden att vi börjar att bekanta oss med den svenska fjällvärlden ett tag.

Syrran, Johan och barnen ska hyra en stuga uppe i vemdalen så vi tänkte passa på att umgås med dom om det nu blir så att vi far upp. Vädret får väl också vara en faktor huruvida vi far eller inte.

Dagens ord tillägnar jag Philip.

/Peter

Lördagsmorgon och jag har varit vaken sen kl.6 Hunnit med Maltes promenad och tvättat bilen, så det har börjat bra.

Om någon timme så skall jag ut på Alnönappet och försöka få något annat än de simpor som finns därute.

Jag har aldrig nämnt något i min blogg om en person som jag träffar regelbundet och som varit ett enormt stöd under det sista året. Jag har medvetet valt att inte skriva något om det då jag inte velat hänga ut henne offentligt på något sätt.

From nu så kommer jag även att berätta lite om den delen av mitt liv och hon kommer nog att nämnas en hel del även om jag inte kommer att nämna något namn.

Men dom som känner mig vet vem det är jag pratar om.

Hon har stöttat mig och jag tror att jag stöttat henne men vi har också stött på ett väldigt starkt motstånd mot att vi träffas. Människor som inte känner vare sig mig eller henne är ganska snabba att döma.

Det är tydligt att man under en betydande tid efter att man blivit änkeman ska leva själv och sörja ensam. Det finns tydligen någon sorts osynlig moralisk bedömning hos människor som innebär att det är fult att för tidigt efter make eller makas bortgång finna någon av det motsatta könet.

Dom som gör dessa fördömanden, tror jag inte själva har upplevt tomheten och ensamheten efter att man mist sin fru eller make.

En sak som jag vill vara väldigt tydlig med är att INGEN kommer någonsin att kunna ta Catherines plats i mitt hjärta. Jag kommer alltid att älska henne mest av allt. Men lyckligtvis så är vi människor utformade på ett sånt vis att det finns plats för väldigt mycket kärlek i våra hjärtan.

Sedan finns kärleken i väldigt många former och jag tror att man kan älska på många olika sätt.

Sina barn älskar man på ett sätt, vänner på ett annat sätt och så finns kärleken mellan kvinna och man och den kan också vara väldigt olika.

Jag tror att de flesta som läser detta kan hålla med om det.

Anledningen till att jag väljer att skriva om just detta idag är för att hon som jag träffar ska förstå att hon betyder mycket för mig även om jag inte har nämnt henne i min blogg tidigare.

/Peter

Då var det fredag igen och man känner sig lika förvånad varje gång. Vart tar veckorna vägen?

Jag gruvar mig lite inför helgen då jag vet vad ont det kommer att göra imorgon när Philip åker till mormor och morfar för att träffa hela ligan. Jag hoppas självklart för hans skull att det blir en bra dag, men både han och jag känner nog båda att det är en väldigt konstig situation.

Detta blir första gången i Philips liv som jag inte kommer att vara med och fira Philip tillsammans med hans syskon samt mormor och morfar.

I och för sig har man börjat vänja sig nu i och med det har varit fler födelsedagar och en jul som varit på samma sätt. Därmed inte sagt att det på något vis har blivit lättare att hantera situationen.

Man får ta en dag i taget och ibland en timme i taget, så är det och på något konstigt sätt så går solen upp varje dag ändå.

Jag ska iallafall försöka komma ut på lite fiske i helgen.

Imorgon tänkte jag vara med på Alnönappet och på söndag så tänker jag åka till Lanssomsjön i Jämtland.

Utan mitt fiske hade så hade jag nog suttit på hispan för länge sedan.

Fisket har varit min källa till kraft och återhämtning ända sedan jag fiskade första gången när jag var 4 år.

På något sätt så ger fisket mig den energi som jag behöver för att fixa de vardagliga problemen på ett bättre sätt.

Idag på lunchen så ska jag åka och handla födelsedagspresent åt Philip men jag är ännu inte säker på vad jag ska köpa. Vi får se vad det blir.

Jag ska iallafall ge mig på att baka en chokladtårta till honom imorgon och det kan nog bli en spännande utmaning då jag i princip aldrig har bakat i hela mitt liv.

Catherine och min mamma var så otroligt duktiga på att baka så jag behövde aldrig lära mig. Men kanske har jag snappat upp något som kanske sitter i mitt undermedvetna. Vi får se vad det blir av det hela.

/Peter

Veckorna fortsätter att flyga fram och det verkar som om våren är på väg med stormsteg.

Jag och Philip försöker att hitta positiva saker att fokusera på men fortfarande så kommer stunderna när man till synes utan anledning faller i gråt.

I morse när jag var ute med Malte så rann tårarna hela tiden utan att jag kan säga exakt varför. De bara kommer som om de måste ut ur kroppen.

Vi pratade om det, Philip och jag, när han såg att jag hade gråtit och han sa att det var precis så för honom med.

Det värsta är väl att man inte kan stoppa det då det väl börjar och det kan ju kännas lite pinsamt om det är på jobbet eller på skolan. Men det får man ta.

Annars så ser jag fram mot ännu en helg och jag hoppas att det fina vädret håller i sig. Allt känns ändå lite lättare om vädret är fint.

Philip ska ut till sin mormor och morfar på lördagen för att de ska fira honom där och på kvällen ska vi till pappas fru, Christina som fyller år dagen innan Philip, så det är ett ganska fullspäckat schema då man räknar in kalaset på söndag.

Nu är det dags att hugga i på jobbet en stund.

Vi hörs.

/Peter

Idag har jag med mig Malte på jobbet för första gången och han verkar tycka att det är toppen att få vara med hela tiden.

Risken är väl att han kommer att bli lite väl bortskämd när han är här pga alla som gärna vill ge honom en bullbit eller en kaka.

Igår så höll Timrå oss på halster då man dröjde ända till 19:51 in på tredje perioden innan man kvitterade. Sedan att man vann i Sudden blev ju lite extra krydda på moset.

Nu har dom en fördel mot de andra lagen kring kvalstrecket då jag tycker dom på papperet har de lättaste matcherna kvar. Så man får hoppas att det räcker fram till den sista slutspelsplatsen.

Jag är nu inne i en period då mina tankar gärna vandrar iväg med mig.

Minnen från när barnen var små ploppar upp hela tiden och varje gång så gör dom det med en blandning av både glädje och sorg.

Det är allt från semester i Börtnan till barngymnastik, fotbollsskolor, hästar och mysiga stunder vid högtider.

Min berömda skrivare fortsätter att leva sitt eget liv och även andra elektriska prylar startar i tid och otid.

Jag tror och hoppas att jag ska förstå den eventuella kommunikation dessa tecken kan innebära. Men det kanske dröjer.

Det jag har som jobbigast med nu är den otroligt starka saknaden efter Catherine och flickorna och den tid vi levde som en familj. Det är väldigt konstigt att veta att den tiden är förbi och den kommer aldrig mer igen, vad än som händer.

Ändå så har hjärnan intagit den insikten men hjärtat har absolut inte fattat det än.

Utan man går hela tiden i någon sorts väntan på att den tiden ska komma tillbaka.

Jättekonstigt hur man fungerar.

Nä, nu ska jag gå en sväng med Malte och sedan återgå till arbetet.

/Peter