Nu är man igång på allvar med arbetet och det börjar att märkas lite smått att sommaren är på väg mot sitt slut. Det blir mörkare allt tidigare och när inte solen skiner så kan det kännas lite kyligt ute.

Jag tycker att dagarna går fortare och fortare och Philips sommarlov är snart ett minne blott.

Vi har inte gjort något speciellt i sommar, jag och Philip och det beror väl på ett flertal faktorer, men kanske mest på att jag bara haft 8 semesterdagar och ekonomiskt så har det inte funnits utrymme för några utsvävningar.

Men vem vet, vi kanske kan göra något roligt lite senare i höst istället. Nuförtiden så har man som barn och ungdom även ett höstlov som inte existerade när jag gick i skolan.

Så vi får försöka planera in något till dess, kanske.

Men fram till dess så får man försöka sätta lite guldkant på vardagarna genom att aktivera sig med promenader, cykelturer, fiske och tennis.

Nej, livet har väl inte blivit exakt så som man hade trott och hoppats på men som någon klok människa nångång sa;-Det som har varit kan man inte göra något åt. Det är bara framtiden som man kan påverka. Så det är väl bara att försöka att tänka positivt och försöka göra sin framtid till en så bra tid som bara är möjligt.

Det låter kanske lite klämkäckt men det är jädrigt sant. Om man inte själv bestämmer sig för att försöka göra nåt bra av sitt liv så kommer det heller inte att finnas så stora möjligheter att det blir bra.

Så det är bara att hålla huvudet högt och hoppas att man har den rätta viljan och styrkan till att förändra sitt liv till något riktigt bra.

En sak vet jag iallafall. Saknaden efter flickorna kommer aldrig att dämpas eller lindras. Den kommer alltid att vara obeskrivligt stor och hur jag än försöker att förtränga eller låtsas som om det inte påverkar, både mig och Philip enormt mycket, så måste vi kanske leva med den smärtan.

Men jag kommer ändå alltid att hoppas på att vi en dag kan återuppta kontakten med varandra.

/Peter