Dagarna går med vindens fart och hösten närmar sig med stormsteg. Vädret varierar mellan sol och 25 grader varmt till regn, blåst och kalla kvällar.

Jag har alltid tyckt att alla årstider har sin charm, men hösten är väl den årstid som jag gärna sett lite kortare.

Philip har börjat gymnasiet och jag tror och hoppas att han kommer att trivas med det val han gjort.

Min vän, som jag berättat om tidigare, har haft en väldigt tuff sommar, men nu har hon fått en möjlighet till hjälp ur dessa problem och jag hoppas verkligen att det kommer att lösa sig till det bästa.

Det viktigaste är att hon själv insett problemet/n och att hon vill bli "frisk".

Jag hoppas av hela mitt hjärta att hon kommer att fixa det här och vi som är runtomkring får på vårt sätt bidraga med det stöd och den support som vi kan ge.

Sommarens fisketävlingarna börjar att ta slut nu och det går mot en mellanperiod på ett par månader innan vinterfisket tar fart. Min längtan till vintern och pimpelfisket blir bara större och större för varje år som går.

 På jobbet så snurrar det på i en allt raskare takt och det verkar som om ju mer jag lär mig desto mer ser jag att det finns att lära. Men det känns väldigt bra då försäljningen går bra och framtiden inom branschen ser ljus ut. Jag är väldigt glad och tacksam att jag fick den här chansen och jag har inte ångrat en sekund att jag bytte från utbildningar till lastmaskiner.

Idag ska Philip till frisören och ev köpa lite nya kläder. Jag själv tänkte besöka frisören imorgon och få lite bättre ordning på kalufsen.

Nu, back to business.

Peter

Sommaren går mot sitt slut och det kommer inte vara en sommar som jag kommer att kunna titta tillbaka på och säga att det var en av mina bästa.

Tvärtom så kanske det har varit den absolut svåraste sommaren att ta sig igenom.

Jag vet att det blir inte roligare än vad man gör det till själv, men ibland är det lättare sagt än gjort.

Philip och jag hade hoppats på att vi kunde åkt en sväng till Stockholm eller något annat roligt, men pga lite olika anledningar så har vi blivit kvar hemmavid.

Den person som jag hade trott att jag ev skulle få en framtid med, har det väldigt jobbigt med sina problem och det har lett till att vi glidit isär mer och mer.

Sen tror jag också att allt som man gått igenom de senaste åren, börjar hinna ifatt på allvar nu. Det är nog så att man måste bearbeta sina sorger bättre än vad jag gjort.

Samtidigt har det inte funnits tid och utrymme för det. Vardagen, där man ska arbeta, städa,diska, tvätta och ta hand om barn och djur, har gjort att allt bara snurrat på med en jädra fart. Jag har heller inte velat stanna upp för då tror jag att jag helt skulle ha brutit ihop. Det får ju inte hända då jag har ansvar för Philip, som kanske mått och mår ännu sämre än vad jag har gjort/gör.

Det jag hela tiden har tyckt varit märkligt, är hur mycket en människa ändå klarar av.

Om någon hade sagt till mig för 4-5 år sedan att mitt liv skulle se ut som det gör idag och att jag skulle ha gått igenom de saker som jag gjort, så hade jag aldrig för en sekund trott att jag skulle ha klarat av att leva. Men vi människor har tydligen en enorm förmåga att handskas med sorg och elände på ett sätt som övergår mitt förstånd.

Självklart så leder de erfarenheter man införskaffar sig i livet till att man förändras som person och människa. Jag kan ärligt säga att jag känner mig väldigt gammal i mitt sinne.

Förr var jag lite orolig över när jag verkligen skulle känna mig vuxen men det är inget som jag behöver tänka på nu.

Dom säger att det är hälsosamt att skratta och känna sig lycklig, men om jag tänker efter riktigt ordentligt så är det länge sedan jag skrattade hjärtligt och någon egentlig lycka har jag svårt att känna.

Men jag saknar känslan av att vara riktigt glad och uppspelt. Jag saknar att kunna skratta så att man nästan kiknar. Fan vad jag saknar det.

På nåt sätt så tar jag en dag i taget och känner mig nöjd om det varit en bra dag på jobbet, om jag lagat en maträtt som Philip verkligen tycker om, eller om jag sett ett uns av lycka i hans ögon. Då går det lite lättare att somna.

För Philips skull så försöker jag hela tiden att hålla skenet uppe men jag vet att han liksom jag, känner om den andre mår bra eller inte.

Men men, det är bara att gilla läget, borra ned huvudet och köra på. För jag vet, tror och hoppas att det en dag kommer att vända.

/Peter

Nu är man igång på allvar med arbetet och det börjar att märkas lite smått att sommaren är på väg mot sitt slut. Det blir mörkare allt tidigare och när inte solen skiner så kan det kännas lite kyligt ute.

Jag tycker att dagarna går fortare och fortare och Philips sommarlov är snart ett minne blott.

Vi har inte gjort något speciellt i sommar, jag och Philip och det beror väl på ett flertal faktorer, men kanske mest på att jag bara haft 8 semesterdagar och ekonomiskt så har det inte funnits utrymme för några utsvävningar.

Men vem vet, vi kanske kan göra något roligt lite senare i höst istället. Nuförtiden så har man som barn och ungdom även ett höstlov som inte existerade när jag gick i skolan.

Så vi får försöka planera in något till dess, kanske.

Men fram till dess så får man försöka sätta lite guldkant på vardagarna genom att aktivera sig med promenader, cykelturer, fiske och tennis.

Nej, livet har väl inte blivit exakt så som man hade trott och hoppats på men som någon klok människa nångång sa;-Det som har varit kan man inte göra något åt. Det är bara framtiden som man kan påverka. Så det är väl bara att försöka att tänka positivt och försöka göra sin framtid till en så bra tid som bara är möjligt.

Det låter kanske lite klämkäckt men det är jädrigt sant. Om man inte själv bestämmer sig för att försöka göra nåt bra av sitt liv så kommer det heller inte att finnas så stora möjligheter att det blir bra.

Så det är bara att hålla huvudet högt och hoppas att man har den rätta viljan och styrkan till att förändra sitt liv till något riktigt bra.

En sak vet jag iallafall. Saknaden efter flickorna kommer aldrig att dämpas eller lindras. Den kommer alltid att vara obeskrivligt stor och hur jag än försöker att förtränga eller låtsas som om det inte påverkar, både mig och Philip enormt mycket, så måste vi kanske leva med den smärtan.

Men jag kommer ändå alltid att hoppas på att vi en dag kan återuppta kontakten med varandra.

/Peter

Idag har Per namnsdag och det är Philips namnsdag då han heter Per Kjell Philip.

Per heter han efter morfar och Kjell efter farfar.

Nu brukar vi inte fira namnsdagar mer än att man försöker att komma ihåg att säga grattis så det ska jag göra när jag kommer hem.

I lördags så hade vi en härlig dag tillsammans, jag och Philip. Vi var på metetävling i Enångerstrakten på två härliga ställen, Snäckmor och Borka Brygga.

Vi fiskade tillsammans och mellan tävlingarna grillade vi kycklingfiléer och satt i solen och bara njöt av varandras sällskap. Självklart var vår Golden Malte med och även om han inte var med och fiskade så tror jag att han uppskattade lördagstrippen.

Resultatmässigt så gick det bäst för Philip som med sina 3,5 kg blev 3:a i ungdomsklassen.

Jag hamnade rätt så långt bak i resultatlistan men får ändå känna mig rätt nöjd med mina dryga 6 kg, då det viktigaste denna dagen var att jag fick vara tillsammans med Philip.

Idag så börjar jobbet på allvar igen och det är klart att lite trögstartad är man. Men det brukar inte ta så lång tid innan man är inne i rutinerna.

Hemma så behövs det en riktig storstädning efter några veckor med inte alltför stort fokus på städning. Men det lär väl inte vara nån risk att dammet försvinner så det hinns nog med.

Dammsuger det gör jag varje dag men det är väl det där med att skura golv och damma hyllor som blivit lite åsidosatt.

Nu ska jag fortsätta mitt arbete så vi får höras mer någon annan dag.