Att man kan bli fysiskt trött av något som är psykiskt jobbigt tycker jag är märkligt.

Men tydligen är det så vi människor fungerar.

Två mornar i rad har jag inte vaknat av larmet på mobilen. Istället för att som alltid vakna kl 6 för att hinna med att ge Malte mat och gå på promenad med honom, så har jag vaknat kl.7 och det har blivit en jäkla panik.

Då jag alltid varit relativt morgonpigg och alltid vaknat väldigt lätt så blir jag lite orolig.

Jag känner egentligen hela dagarna nu att jag bara skulle vilja sova men ändå har jag svårt att somna på kvällen. Det händer aldrig att jag somnar innan kl 00.00

Nej, det kanske är så att man måste komma igång och motionera mer regelbundet samt se till att man mår bättre i själen, hur man nu beter sig för att göra det.

Ikväll ska jag och Philip hälsa på syrran med familj och uppvakta hennes man Johan som fyllt år.

Det ser jag fram mot då det är ganska länge sen jag träffade dom.

Imorgon så ska vi ha en båttävling på Marmen och Philip och jag tänker vara med och det är bara att hoppas på bra väder och bra fiske.

Denna typ av fiske verkar vara det som Philip tycker är roligast och det är ju kul då pimpel och mete inte är nåt som lockar honom alls längre.

Jag tänker väldigt mycket på tiden när vi var en familj och det gör så jäkla ont när jag vet hur stora förändringar som Philip fått gå igenom under de sista 2 åren.

Han säger ofta att en av de saker han saknar mest är när vi satt hela familjen samlad och åt middag tillsammans. Nu är det bara han och jag och det är väl inte alltid så kul att käka middag med bara sin pappa.

Fortfarande är det jädrigt jobbigt när man försöker minnas saker för det gör så ont.

Det gör att man inte riktigt har ork att lyfta fram alla minnen, men det kommer säkert med tiden. Risken är väl att minnena bleknar lite och det är det som jag är mest rädd för.

/Peter

PS. Jag tror att jag ska skaffa mig en riktig tupp för då vore det väl fasen om man inte skulle vakna.DS