I dag är det sommarsolståndet och i och med det så är det här årets ljusaste dag.

Sedan vänder det och dagarna blir kortare och kortare.

Varför tar man inte vara bättre på de få långa dagarna man har innan midsommar? Det frågar jag mig varje år. Men varje år så blir man lika förvånad av att man återigen inte hunnit med allt man skulle göra under dessa ljusa kvällar.

Jag fick se ett foto idag av min grundskoleklass från årskurs 9 på Matfors skola och det var ganska intressant att se hur man har förändras på alla sätt och vis.

Samtidigt som det var kul att se alla gamla klasskamrater så var det också lite jobbigt att inse hur jädra fort tiden har gått. Jag tycker inte att det var så länge sedan ändå som man gick ur 9:an men det har nu gått 31 år.

Det är klart att man hunnit med en hel del men har verkligen livet blivit som man hade trott och hoppats på?

Ja, till vissa delar har livet överträffat alla mina förhoppningar och till andra delar så har livet varit väldigt tufft. Betydligt tuffare än vad man någonsin kunde tro när man var 16 år.

Att jag fick träffa Catherine och få mina 16-17 år med henne och Sandra och Caroline, det räknar jag som ett oerhört privilegium. Att vi dessutom fick världens finaste son tillsammans det är så fantastiskt att jag inte har ord för att uttrycka min glädje över det. Sedan att vi efter många år gifte oss, det var verkligen lycka.

Det som varit bland det tuffaste i mitt liv var när jag hittade min mamma död men det som varit absolut tuffast och fortfarande är så obegripligt och så fruktansvärt var när Catherine gick bort i cancer och att jag sedan miste kontakten med Sandra och Caroline,... det tog hårt. Dessa erfarenheter önskar jag inte min värste ovän och bearbetningen av dessa saker kommer jag nog att få jobba med resten av mitt liv.

Men samtidigt så vet jag att jag bara har ett liv och det är jag som bestämmer hur det ska se ut framledes och jag har bestämt mig för att leva vidare och göra det bästa jag kan av det. Både för Philips skull och min egen.

Jag träffar en person nu som förhoppningsvis kommer att ge mig nya fina minnen att bevara men de minnen jag har, kommer alltid att finnas kvar och en av människans fantastiska förmågor är att vi har plats i våra hjärtan för många kärlekar utan att för den skull tappa kärlekar vi haft eller har.

/Peter