Solen fortsätter att skina och det är verkligen riktigt högsommarvarmt. Ok att vi kanske behöver de få dagar av värme som det bjuds på, men jag är inte någon soldyrkare så jag gillar nog en klar kall vinterdag bättre.

Självklart så vill jag ha sol och värme men då vill jag vara ledig så att man kan njuta av det fina vädret. Att sitta inne på kontor där det inte finns luftkonditionering när det är 30 grader varmt ute, är inte någon höjdare.

I morgon så arbetar jag sista dagen innan jag får några veckors ledighet. Det harjag verkligen har sett fram mot.

Jag måste få vila både själ och kropp ett tag nu. Det har varit en väldigt tuff sista månad och varje morgon har det känts som om det varit klister i sängen när väckarklockan ringt.

På fisketävlingsfronten så kommer det att vara ganska lugnt nu några dagar och det känns faktiskt riktigt bra för jag måste hitta tillbaka till den rätta känslan igen.

För övrigt så rullar livet sin gilla gång och vissa dagar känns lite lättare än andra så det är ju bra. Men det gäller att inte tänka för mycket utan leva i nuet och ta en dag i sänder.

Det är Sundsvalls gatufest nästa vecka och Philip har redan hittat sina favoritartister som han ska gå och titta på. Det är bara att hoppas att det blir fint väder för allting är så mycket trevligare om det inte regnar och är kallt. Men de brukar ju tur ned vädret under gatufesten så vi får hoppas att det håller i sig även i år.

Eventuellt så ska jag fiska 24-timmars metet i Östersund nästa helg men det är väl inte helt klart med det än. Vi får se vad som händer och sker.

/Peter  

Midsommarhelgen har på något sätt dragit förbi och det är som med alla stora helger nu för tiden. Både jag och Philip vill att dom ska dra förbi så fort som möjligt.

Detta var första gången på många år som jag inte drack en droppe under hela Midsommarhelgen och det kändes bara bra.

Livet har ju som sagt var inte blivit som man trodde det skulle bli och alla traditioner som man haft är borta med vinden och även fast jag vet att vi måste försöka skapa nya, så är det nästan lättare sagt än gjort.

Philip har firat varenda midsommarafton i stugan på Alnö hos sin mormor och morfar och tillsammans med sin mamma, mig och sina syskon.

I år blev han inte ens tillfrågad att komma dit och det tog honom väldigt hårt. Det vet jag.

Ok att dom tycker illa om mig. Jag är vuxen och tror iallafall att jag kan hantera det. men för Philip är det betydligt svårare.

Men, men helgen gick och även fast vädret inte var det allra bästa så tror jag att vi fick till det ganska så bra ändå i slutändan.

På jobbet är det ganska mycket som ska ordnas innan man kan gå på semester så dagarna går väldigt fort. Men jag kan ärligt säga att jag aldrig tidigare varit i så stort behov av ledighet. Så det ska bli skönt att få vara ledig någon eller några veckor och ladda upp sina batterier.

Jag har inte haft en sovmorgon sedan i februari 2009 då Catherine fick besked om att cancern spridit sig. Det längsta jag sovit någon morgon är till kl.8 nån enstaka gång. Men jag hoppas och tror att någon av dagarna på ledigheten ska vara riktigt regnig för då ska jag ta mig tusan stanna kvar i sängen till långt in på eftermiddagen.

Det är viktig att påpeka att jag haft möjlighet att sova vid ett flertal tillfällen men istället valt att åka och fiska eller gjort något annat nödvändigt, så det är inte synd om mig.

Det finns vissa saker som jag medvetet utelämnar då jag skriver i min blogg och det är av sådan natur att jag inte kan tro att någon annan människa har något som helst intresse av att läsa om jag träffar någon, vilket jag gör,eller hur min pappa och syster har det.

Det jag skriver handlar mest om hur jag känner mig efter Catherines bortgång även om det nu gått rätt så lång tid.

/Peter

Ja, då var det dags för Midsommar igen och man har alltid lika stora förväntningar på att solen ska skina och det ska kännas som sommar.

Men konstigt nog så verkar det bli regn i år... igen.

Två dagar efter Midsommarafton har man glömt bort hur kallt ocg regnigt det var och man börjar redan att längta till nästa år Midsommarafton, för då jäklar ska solen skina och det ska vara 25 grader varmt. Men vi får se hur det blir med den saken.

Jag har inte så mycket att säga idag. Ni som ev följer min blogg vet att det här med stora helger inte riktigt är vad det var förrut för mig och Philip, så jag återkommer på måndag med en sammanfattning av vårt firande av Midsommarhelgen.

Jag vill iallafall önska er som läser detta en riktigt trevlig och glad Midsommar och kom ihåg att inte göra något som jag inte skulle ha gjort.

/Peter  

I dag är det sommarsolståndet och i och med det så är det här årets ljusaste dag.

Sedan vänder det och dagarna blir kortare och kortare.

Varför tar man inte vara bättre på de få långa dagarna man har innan midsommar? Det frågar jag mig varje år. Men varje år så blir man lika förvånad av att man återigen inte hunnit med allt man skulle göra under dessa ljusa kvällar.

Jag fick se ett foto idag av min grundskoleklass från årskurs 9 på Matfors skola och det var ganska intressant att se hur man har förändras på alla sätt och vis.

Samtidigt som det var kul att se alla gamla klasskamrater så var det också lite jobbigt att inse hur jädra fort tiden har gått. Jag tycker inte att det var så länge sedan ändå som man gick ur 9:an men det har nu gått 31 år.

Det är klart att man hunnit med en hel del men har verkligen livet blivit som man hade trott och hoppats på?

Ja, till vissa delar har livet överträffat alla mina förhoppningar och till andra delar så har livet varit väldigt tufft. Betydligt tuffare än vad man någonsin kunde tro när man var 16 år.

Att jag fick träffa Catherine och få mina 16-17 år med henne och Sandra och Caroline, det räknar jag som ett oerhört privilegium. Att vi dessutom fick världens finaste son tillsammans det är så fantastiskt att jag inte har ord för att uttrycka min glädje över det. Sedan att vi efter många år gifte oss, det var verkligen lycka.

Det som varit bland det tuffaste i mitt liv var när jag hittade min mamma död men det som varit absolut tuffast och fortfarande är så obegripligt och så fruktansvärt var när Catherine gick bort i cancer och att jag sedan miste kontakten med Sandra och Caroline,... det tog hårt. Dessa erfarenheter önskar jag inte min värste ovän och bearbetningen av dessa saker kommer jag nog att få jobba med resten av mitt liv.

Men samtidigt så vet jag att jag bara har ett liv och det är jag som bestämmer hur det ska se ut framledes och jag har bestämt mig för att leva vidare och göra det bästa jag kan av det. Både för Philips skull och min egen.

Jag träffar en person nu som förhoppningsvis kommer att ge mig nya fina minnen att bevara men de minnen jag har, kommer alltid att finnas kvar och en av människans fantastiska förmågor är att vi har plats i våra hjärtan för många kärlekar utan att för den skull tappa kärlekar vi haft eller har.

/Peter

Återigen måndag och jag känner mig som katten Gustaf. Han hatar ju måndagar och jag måste säga att det inte är min favoritdag heller.

Helgen drog iväg med raketfart och jag börjar tro på allvar att dom manipulerar med tiden just på helgerna.

Nä, skämt åsido, men visst går tiden väldigt fort och det kanske är som dom säger att ju äldre man blir desto fortare går tiden.

Ikväll ska jag arrangera en metetävling i Sundsvalls hamn och jag hoppas att det kommer lite folk och att fisket blir bra.

Mig veterligen så har det inte fiskats någon tävling i hamnen förrut så det är ett osäkert kort men jag tror att det kan vara bra fiske där.

Varje kväll innan jag går och lägger mig så tänker jag tillbaka på mitt gamla liv och jag försöker minnas alla fina stunder vi hade tillsammans jag, Catherine och barnen.

Ibland så skrattar jag för mig själv och ibland så kommer tårarna men oavsett så har den stunden innan jag somnar blivit väldigt viktig för mig.

Det är ett sätt att försöka bevara minnen och bilder av en svunnen tid som aldrig kommer tillbaka men som jag vet har format mig till den jag är idag, både på gott och ont.

Konstigt nog så känns vissa saker väldigt suddiga och otydliga fast jag vet att de har hänt medans andra saker kan vara lika tydliga som om de skedde igår.

Det jag är mest rädd för är att jag ska tappa minnesbilder och de känslor som dessa bilder ger upphov till, men jag tror att de bevaras om man lyfter fram dom med jämna mellanrum.

/Peter

"Det liv är icke längst som längst har varat

Den levat längst som fyllde livet bäst

Den är ej rikast vilken som mest har sparat

Nej den är rikast som har givit mest"

Regnet, det bara öser ner och jag står här ensam utan skor och strumpor...

Varje gång det regnar så kommer den gamla sången upp i mitt huvud.

Min mamma sjöng väldigt mycket när jag var liten och det här var en av hennes favoriter. Jag förstod väl inte då att det var många ord i texten som väl överensstämde med hur hon mådde och kände sig.

Lite grann så är det väl för mig också. Det är klart att vissa stunder känner man sig väldigt ensam och liten men så är det väl för de flesta av oss.

Igårkväll så blev det en otroligt lugn hemmakväll då jag i princip inte gjorde mer än att laga middag åt mig och Philip, gick ut med Malte, metade en stund i Selångersån och såg på tv. Att jag sedan gick och la mig före halv elva hör inte heller till vanligheterna men det var jäkligt skönt.

Ikväll ska jag på metetävling då Ådalsserien i mete drar igång.

Vi ska tävla på en sjö som heter Vegsjön som ligger en bit ovanför Härnösand.

/Peter  

Det blir längre och längre avbrott mellan mina inlägg och ska jag vara alldeles ärlig så slutar jag nog snart att skriva.

Jag har skrivit för att jag gärna velat kunna bevara de olika känslostadier som jag gått och går igenom efter Catherines död, men det är väl egentligen alldeles för privat för att lägga ut på en offentlig blogg.

Lite har min tanke varit att óm Sandra och carro läst min blogg så kanske dom skulle vilja ta upp kontakten med mig och Philip igen, men det har inte blivit så och det kommer nog inte att bli så.

Igår så hade Philip skolavslutning och nu har han avverkat 9 år i grundskolan vilket för mig är helt ofattbart. Tiden har gått så enormt fort.

Dom höll skolavslutningen i GA-kyrkan och det var svårt att hålla tårarna borta när jag tänkte på hur stolt Catherine hade varit om hon hade kunnat vara med.

Vid såna här tillfällen så är det mycket, mycket jobbigt både för mig och Philip.

Då blir saknaden så fruktansvärt påtaglig. Tankarna far runt i huvudet och jag minns speciellt Philips första år i skolan. Varje dag så mötte Catherine upp honom när han slutat och då ville han gå hem och mysa med mamsen. Dom kunde ligga på sängen och kramas eller så baka dom nåt gott. Catherine spelade fotboll och nintendo med honom. Ja, hon ägnade så otroligt mycket tid med honom och hon sa att hon var världens lyckligaste mamma som hade möjligheten att få vara så mycket med sin son.

Jag vet att Philip saknar henne så enormt men jag kan nog aldrig förstå hur mycket Catherine betydde för honom.

Vad jag än gör och vad jag än gjort så kan jag aldrig på något sätt lindra den smärtan och den saknaden och det känns väldigt frustrerande.

Inga barn ska behöva mista någon sina föräldrar annat än av att dom går bort av ålderdom.

/Peter

Igårkväll så var jag och Philip ute och fiskade på Marmen och det var riktigt rogivande och mysigt.

Philip fick den största gäddan, 3,6 kg och han tappade några fler stora.

Vi var ute några timmar och vi pratade mycket med varandra och njöt av det fina vädret och det lugn som infinner sig när man är ute på sjön.

Just nu är det studenttider och det var ett jädra liv på stan i natt och en överförfriskad ung man försökte stjäla vår cykel men eftersom vi bor på markplan och jag hade sovrumsfönstret öppet så kunde jag avbryta stölden. Det var ju bra även om killen kanske blev lite skakis när jag hoppade ut genom fönstret och skrek; Vad gör du? -Ska du stjäla cykeln våran?

Han drog som en avlöning och jag tror att det dröjer innan han försöker stjäla någon fler cykel.

/Peter