Vissa dagar vill man bara dra täcket över huvudet och sova vidare och denna dag har börjat riktigt illa.

För det första så vaknade jag inte av väckarklockan utan kvart över sju så slog jag upp ögonen och steg upp alldeles för snabbt med min onda rygg så jag bara skrek rakt ut.

Kommer ut i vardagsrummet och ser att Malte återigen har kissat inne. Skyndar mig att torka upp och slänger sedan papperet i toaletten med följd av att det blir stopp i den och vattnet håller på att rinna över kanten.

Jag går sedan in i köket för att göra iordning maten till Malte och råkar riva ned ett glas som går i tusen bitar. Fram med dammsugaren.

Försöker sedan väcka Philip så att han kan göra sig iordning och han får i uppdrag att gå ut med Malte medans jag ska raka mig och ta en dusch samt dammsuga lägenheten. Sen måste jag ned i tvättstugan för att försöka boka en tvättid men det är fullt som vanligt så imorgonbitti kl. 7 får jag sätta min tvättplopp på.

Philip kommer tillbaka i all kalabalik och säger att Malte vägrar att bajsa och jag vet av erfarenhet att han måste göra det varje morgon annars så blir det en tvåa inne när jag kommer hem till lunch. Så Philip förbarmar sig och ger sig ut på ytterliggare en runda med hunden medans jag med min förbaskade rygg försöker dammsuga färdigt och bädda sängarna.

Konstigt nog så löser sig allt till slut och jag blir bara 10 minuter sen till jobbet. Men oftast när en dag börjar på det här viset så brukar det hålla i sig så jag är lite skeptisk till hur dagen kommer att fortskrida.

Igårkväll så såg jag och Philip på en film tillsammans och jag frågade om han hört något från sina systrar. -Nej, svarade han. -Jag orkar inte prata om dom, det gör för ont.

Det jag känner då, det är bara en fruktansvärd sorg och smärta och jag undrar om dom känner samma saknad efter mig och Philip som vi gör efter dom.

Det kanske jag aldrig får svar på.

/Peter