Nu har helgen passerat med vindens fart igen och jag har fiskat 3 dagar utan någon framgång. Dock så var vädret väldigt fint både på lördagen och söndagen så det var ju bra.

Philip var på bio i lördags med kompisar och jag såg på Melodifestivalen i trevligt sällskap.

Lite promenader med Malte, matlagning och vilat i soffan är en bra beskrivning av helgens aktiviteter förutom fisketävlingarna.

Vi hade tänkt att åka till Vemdalsskalet på lördagen men då pappa fortfarande hade väldigt ont i foten så beslöt vi oss för att skjuta upp den resan till nästa måndag.

Då ska jag och Philip försöka oss på att åka lite slalom och förhoppningsvis klara oss ifrån några benbrott.

Fastän jag försöker låta bli att älta det här med flickorna så har jag väldigt svårt att släppa det då det är något som plågar mig och Philip varje dag.

Ena sekunden är man ledsen andra sekunden så är man förbannad men hela tiden är man mest förvirrad och frågande. Vad har jag gjort som förtjänar ett sånt här grymt straff? Är inget av det som varit värt ett endaste dugg?

Jag måste försöka att leva med den situation som är och det måste även Philip göra.

Men huruvida vi kommer att lyckas med att gå vidare stärkta ur det här, det låter jag vara osagt.

Det hela känns overkligt och någonstans så hoppas jag att man vaknar och inser att det hela bara varit en otäck dröm. Men jag nyper mig i armen och inser att jag är vaken och att verkligheten överträffar alla mardrömmar i världen.

/Peter