Då var måndagen avverkad och nu rullar veckan vidare och den lär väl gå lika fort som veckorna gör nu för tiden.

Ute skiner solen och det är bara några lätta moln på himlen och man önskar att man kunde vara lediga några dagar och i lugn och ro få införskaffa ny energi ute på någon fin pimpelis tillsammans med Philip.

Men det är mycket nu på jobbet så det verkar bli svårt att få ledigt.

Jag låg och tänkte igårkväll innan jag somnade och kom fram till att trots allt skit som hänt och att situationen är som den är så måste jag ändå anses vara väldigt väldigt lyckligt lottad för jag har ju Philip som är världens finaste och bästa son.

För hans skull så måste jag ta mig ur den nedstämdhet som jag känt så länge nu.

Jag kan tyvärr inte ändra på det som varit och jag kan heller inte ändra på det som blivit utan jag kan bara kämpa för och hoppas på att framtiden blir så bra den bara kan bli.

Alla människor har sina sorger och bedrövelser att arbeta med och ingen kan någonsin göra någon bedömning av vilka som har det jobbigast och det spelar ju inte någon roll heller.

Jag blev väldigt ledsen då jag hörde om den 16-åriga flickan som skadade sig så svårt i Vemdalsskalet så att hon avled. Stackars hennes föräldrar och anhöriga. Det är så obeskrivligt fruktansvärt och jag sänder alla mina sympatier till dom och hoppas att dom någonstans kan hitta kraft att gå vidare.

/Peter