Efter en sömnlös natt är man åter på arbetet och försöker fokusera på det.

Efter de känslor jag hade igårkväll när jag var skitförbannad så har dom gått över i en stor ledsamhet.

Jag förstår inte att 18 år av mitt liv inte var värt ett förbannade dugg. Att det också drabbar min son och övriga i min familj, det är för mig helt ofattbart.

Jag tycker att jag borde få veta vad det är jag gjort som kan berättiga till ett straff värre än döden.

Om jag skulle veta det så kunde jag förhoppningsvis ha lite förståelse men eftersom jag inte fått reda på det, fast jag frågat flera gånger, så har jag noll förståelse.

Jag har alltid trott att oavsett vad som händer så kan man alltid lösa problem om det finns tillräckligt med kärlek men finns inte kärleken så är det ju också helt ointressant att hitta lösningar på problem också.

Det kan kanske uppfattas som väldigt konstigt att man skriver om såna här saker på en offentlig blogg men för mig är det ett sätt att få ur mig de känslor jag har och som jag inte vet hur jag ska hantera.

Sen kan man också tycka att jag ska släppa det här och gå vidare, som flera personer har sagt till mig, men jag har hela tiden trott att det ska lösa sig och att jag, precis som i mina drömmar, kommer att få träffa och krama om mina barn igen.

Men jag måste kanske ta mig i kragen och acceptera att dom inte vill ha något med mig att göra.

Jag kan förstå att det kan kännas jobbigt för vissa att jag skriver om detta men till dom kan jag bara säga; låt bli att läsa min blogg så slipper ni reta upp er.

Den här veckan så ska jag lägga allt mitt fokus på att försöka må bättre för både min egen skull och för Philips skull.

Jag ska sluta att tycka synd om mig själv och gå vidare i livet. Man får lägga sina sorger i en säck och knyta åt hårt och sedan får man börja samla på fina stunder och minnen istället.

Det låter ju väldigt mycket bättre att göra så och jag ska verkligen göra allt för att det ska bli så framöver.

"Nä, jag är inte bitter, sa Tony Rickardsson."

/Peter