Ja, då var det fredag igen och ännu en helg ligger framför oss.

På lördag så blir det pimpeltävling på Tynderösundet och om allt går som jag tänkt mig så kommer jag att få sällskap både av min far och son.

Klart är att vi ska äta middag tillsammans efter tävlingen och det ser jag fram mot.

Både jag och Philip var jättetrötta imorse och kanske är det så i slutet på en lång skol- och arbetsvecka.

Vi åt frukost tillsammans för första gången på länge och det har vi bestämt att vi ska fortsätta med.

Betydligt mildare ute nu och det känns skönt. Kanske vänder det mot vår nu.

Det känns som om det här varit den längsta vintern någonsin och jag som alltid älskat vintern längtar så enormt mot vår och sommar nu.

Annars så är det inga förändringar på relationsfronten då det gäller Philip och hans syskon och det är nästan att jag har gett upp hoppet. Men det kommer jag nog aldrig att göra fullt ut. Hoppet är det sista som överger människan och det har jag en del erfarenhet av.

Det var en närstående person till Catherine som sa till mig, inte långt efter att hon gått bort, att jag inte hade förstått hur sjuk hon egentligen var och att jag borde ha accepterat för länge sedan att hon skulle dö. Men det var faktiskt så att jag visste precis att Catherines sjukdom var obotlig men vi tog en dag i taget och både jag och hon ville inte ge upp hoppet. Dels så gör det ju ingen gladare av att ge upp utan det är verkligen på hoppet man överlever hela situationen. Annars skulle man inte orka kämpa. Men än idag så har jag svårt att acceptera det som skedde och det kommer jag alltid att ha problem med att göra. För någonstans så tror och hoppas man att det finns någon sorts rättvisa. Men det blev väldigt tydligt för mig då att någon rättvisa existerar inte. Man får vara glad för dagar som man är lycklig och mår bra och det är viktigt att man försöker ta tillvara dom dagarna på bästa sätt för man vet ingenting om framtiden.

Så är det.

/Peter