Livet är märkligt. Vissa dagar känns lite lättare och man andas en optimism inför framtiden och inga bekymmer verkar vara omöjliga att lösa.

Sen finns det dagar som känns helt hopplösa. Man känner sig ledsen, uppgiven, små problem känns som helt enorma. Det känns som om man har en klump i bröstet hela tiden och det är jättesvårt att tänka positiva tankar.

Jag tror dock att det är viktigt att man har en blandning av bra dagar och mindre bra dagar för att kunna få ett sunt perspektiv på livet.

Igår så tänkte jag mycket på min och Philips situation och hur våra liv har förändras de sista två åren.

Från att varit en stor lycklig familj med framtidstro och visioner, så förändrades allt på en enormt kort tid till något som jag inte kan sätta ord på.

Dels att förlora Catherine som var familjens sol och den som höll ihop allt på ett fantastiskt sätt.

Sedan få ta bort och placera ut våra fyrfota vänner som var som ens barn. Flytta ifrån huset. Tappa all kontakt med Philips syskon. Bli utan arbete och försöka hitta tillbaka till arbetslivet. Syrrans hjärnblödning mm.

Detta har gjort att man har ett pågående sorgearbete som aldrig verkar ta slut.

Kanske är det lättare att hantera och bearbeta sorgen efter en människa som gått bort än att bearbeta sorgen av att förlora människor som man älskar fast dom är kvar i livet men att man inte har någon kontakt.

Man kan inte gå till någon grav och lätta på sin sorg. Man befinner sig i ett vakum som inte verkar ha något slut och de minnen som man har känns som om de inte vore värd något då man tvivlar mer och mer på om man uppskattat saker på samma sätt som man trott de har gjort.

Jag har alltid trott på att "det finns inga problem som inte går att lösa"-teorin. Men jag vet inte om jag kan fortsätta att tro på det.

Tiden går och det blir bara större och större avstånd mellan varandra.

Jag vet att människan har en inbyggd skyddsmekanism som ska hjälpa oss genom djupa sorger. Vi har en förmåga att kunna stänga av känslor så att vi kan hantera situationen om något gör för ont. Nackdelen med denna skyddsmekanism är att, stänger man av känslor så är risken att de försvinner för gott och man är så rädd för smärtan att det är lättare att låta dom var instängda och slippa riskera det onda igen.

Jag kommer alltid att älska mina barn oavsett vad som händer och jag vet att dom också älskar mig. Men är man för rädd för det onda och tiden bara går och går utan förändringar så är den kärleken inte värt ett förbannat dugg utan skapar bara en bitterhet som gör att man aldrig mer kommer att kunna bli RIKTIGT lycklig igen.

Det blev djupt idag men ibland så måste man bara få ge uttryck för sina innersta tankar och att få dela dom med någon eller några som kanske har liknande upplevelser lindrar på något sätt smärtan.

/Peter