Det är nog som dom säger. Att det finns inget värre än för en karl att vara förkyld.

Skämt åsido men just nu känns det som om jag aldrig kommer att bli frisk och jag tycker väldigt mycket synd om mig själv.

Jag var till doktorn igår och han konstaterade dubbelsidig lunginflammation. Han skrev ut antibiotika och hostmedicin så snart vänder det väl..., kanske,... hoppas jag.

Det är tur jag har Philip. Utan honom hade det blivit tufft annars. Men han tar verkligen sitt ansvar och hjälper mig enormt mycket.

Det som gäller nu är bara att försöka kurera sig så att man är fit for fight till helgen då SM på Mälaren går av stapeln.

Då det gäller arbetet så får man tacka den tekniska utvecklingen för jag kan i princip göra allt hemifrån som jag gör på kontoret och det är väl på både gott och ont.

Inatt så levde skrivaren sitt eget liv igen och både jag och Philip tittade på när den skrev för fullt. Det som var ännu mer anmärkningsvärt den här gången var att Malte blev helt galen av glädje. Han hoppade, skällde och viftade på svansen hela tiden medans skrivaren skrev. Sen gick han och la sig och tvärsomnade.

Så vem vet, kanske har hundar en annan förmåga att förnimma saker.

/Peter