Efter en sömnlös natt är man åter på arbetet och försöker fokusera på det.

Efter de känslor jag hade igårkväll när jag var skitförbannad så har dom gått över i en stor ledsamhet.

Jag förstår inte att 18 år av mitt liv inte var värt ett förbannade dugg. Att det också drabbar min son och övriga i min familj, det är för mig helt ofattbart.

Jag tycker att jag borde få veta vad det är jag gjort som kan berättiga till ett straff värre än döden.

Om jag skulle veta det så kunde jag förhoppningsvis ha lite förståelse men eftersom jag inte fått reda på det, fast jag frågat flera gånger, så har jag noll förståelse.

Jag har alltid trott att oavsett vad som händer så kan man alltid lösa problem om det finns tillräckligt med kärlek men finns inte kärleken så är det ju också helt ointressant att hitta lösningar på problem också.

Det kan kanske uppfattas som väldigt konstigt att man skriver om såna här saker på en offentlig blogg men för mig är det ett sätt att få ur mig de känslor jag har och som jag inte vet hur jag ska hantera.

Sen kan man också tycka att jag ska släppa det här och gå vidare, som flera personer har sagt till mig, men jag har hela tiden trott att det ska lösa sig och att jag, precis som i mina drömmar, kommer att få träffa och krama om mina barn igen.

Men jag måste kanske ta mig i kragen och acceptera att dom inte vill ha något med mig att göra.

Jag kan förstå att det kan kännas jobbigt för vissa att jag skriver om detta men till dom kan jag bara säga; låt bli att läsa min blogg så slipper ni reta upp er.

Den här veckan så ska jag lägga allt mitt fokus på att försöka må bättre för både min egen skull och för Philips skull.

Jag ska sluta att tycka synd om mig själv och gå vidare i livet. Man får lägga sina sorger i en säck och knyta åt hårt och sedan får man börja samla på fina stunder och minnen istället.

Det låter ju väldigt mycket bättre att göra så och jag ska verkligen göra allt för att det ska bli så framöver.

"Nä, jag är inte bitter, sa Tony Rickardsson."

/Peter

Jag är upprörd nu för att uttrycka mig milt.

Det finns dom som via Philip hälsat  att jag inte ska skriva om vissa saker på min blogg och mitt svar är: Om det jag skriver på den här bloggen inte passar vissa personer så är det väl bara att låta bli att läsa den. Jag har uttryckt mig väldigt väldigt diskret och inte alls överdrivit eller hittat på någonting i det jag skrivit.

Men jag kommer nog att bli än mer utlämnande i framtiden.

En sak har jag fått klart för mig i allafall. Jag hoppas inte längre på vissa saker.

Men jag ser fram mot den dag dag då jag träffar på vissa personer öga mot öga.

/Peter

Det är söndagsmorgon och jag har varit uppe sedan kl. 6. Kokat kaffe, promenerat med Malte och håller som bäst på i tvättstugan.

Igår, liksom idag , en väldigt behaglig utetemperatur. Ca 1 grad varmt och ingen blåst.

Det blev jag och farsan som representerade Forsbergs färger på pimpeltävlingen igår på Tynderösundet. Philip kände sig trött och valde att stanna kvar i sängen.

Pappa blev 2:a i vuxenklassen men hade vunnit om han inte hade glömt en fisk i skryllan som han hittade när han kom hem. Han fick som pris en filékniv, en skinnplånbok och något mer som jag inte kommer ihåg vad det var.

Jag vann tävlingsklassen på ca 5 kg och erhöll första priset på 500 kronor.

Det var min sjätte pimpeltävlingsvinst i år och det är jag jättenöjd med.

Idag så tänkte jag, Philip och Malte fara ut på Marmen och pimpla lite samt göra upp en eld och grilla korv så jag ska strax väcka min älskade son så att vi kan åka vid 10-tiden.

Ikväll blir det en god middag och kanske en bra film efter Maltes kvällspromenad.

/Peter

Ja, då var det fredag igen och ännu en helg ligger framför oss.

På lördag så blir det pimpeltävling på Tynderösundet och om allt går som jag tänkt mig så kommer jag att få sällskap både av min far och son.

Klart är att vi ska äta middag tillsammans efter tävlingen och det ser jag fram mot.

Både jag och Philip var jättetrötta imorse och kanske är det så i slutet på en lång skol- och arbetsvecka.

Vi åt frukost tillsammans för första gången på länge och det har vi bestämt att vi ska fortsätta med.

Betydligt mildare ute nu och det känns skönt. Kanske vänder det mot vår nu.

Det känns som om det här varit den längsta vintern någonsin och jag som alltid älskat vintern längtar så enormt mot vår och sommar nu.

Annars så är det inga förändringar på relationsfronten då det gäller Philip och hans syskon och det är nästan att jag har gett upp hoppet. Men det kommer jag nog aldrig att göra fullt ut. Hoppet är det sista som överger människan och det har jag en del erfarenhet av.

Det var en närstående person till Catherine som sa till mig, inte långt efter att hon gått bort, att jag inte hade förstått hur sjuk hon egentligen var och att jag borde ha accepterat för länge sedan att hon skulle dö. Men det var faktiskt så att jag visste precis att Catherines sjukdom var obotlig men vi tog en dag i taget och både jag och hon ville inte ge upp hoppet. Dels så gör det ju ingen gladare av att ge upp utan det är verkligen på hoppet man överlever hela situationen. Annars skulle man inte orka kämpa. Men än idag så har jag svårt att acceptera det som skedde och det kommer jag alltid att ha problem med att göra. För någonstans så tror och hoppas man att det finns någon sorts rättvisa. Men det blev väldigt tydligt för mig då att någon rättvisa existerar inte. Man får vara glad för dagar som man är lycklig och mår bra och det är viktigt att man försöker ta tillvara dom dagarna på bästa sätt för man vet ingenting om framtiden.

Så är det.

/Peter

Man vaknar till ännu en kall dag. -25 på termometern när man gick morgonpromenaden med Malte. Det är tur att man har tjocka långkalsonger.

Sedan hem och duscha,raka sig och borsta tänder och då återstår det svåraste; att väcka sonen. Han måste vara Sveriges tröttaste kille. Fast jag pratar med honom och han sitter upp i sängen så sover han. Han har tom somnat medans han äter frukost.

Det kanske är normalt för tonårskillar att vara så trött men jag själv kommer inte ihåg att jag hade några problem att vakna i den åldern.

Flickorna, dom var det aldrig några problem med. Dom klev alltid upp i tid men det är kanske så att det är viktigare för flickor att göra sig iordning med smink,frisyr osv, så dom måste gå upp i tid för att hinna med allt.

Men jag kan bara hoppas att det är en övergående period för Philip och att han snart blir lite mer pigg på mornarna.

Det är relativt lugnt just nu på jobbet och det känns bra för då hinner jag lära mig mer om alla maskiner och redskap som vi säljer.

Philip fyller 16 år den 6:e mars och både han och jag gruvar oss för hur den dagen skall bli. Troligtvis så kommer nog mormor och morfar vilja att han kommer ut till dom dagen för. Men vi får se. Man får ta en dag i taget.

/Peter

Veckorna bara flyger fram och varje dag är den andra lik.

Det finns en oro i kroppen som inte försvinner oavsett vad jag gör.

Philip är frisk idag iallafall och på skolan.

Igår hade vi en lugn kväll hemma då vi bara slappade och pratade med varandra.

Det är snart dags att välja gymnasieprogram för honom och det är inte det enklaste valet i livet men kanske ett av de viktigaste. Det lutar åt Samhällsvetenskapligt program med inriktning mot ekonomi, så vi får väl se om det blir det.

Kylan håller i sig och en sådan lång och kall vinter har jag aldrig upplevt tidigare.

Kanske påverkar det också ens sinnesstämning och då bör man må bättre ju närmre våren man kommer. Det hoppas jag i allafall.

Malte verkar trivas bra hos oss och även om det innebär en massa hundhår överallt så känns det tryggt att ha honom hos oss igen.

Mysan (katten) och han kommer väldigt bra överens och det känns bra att veta att man alltid måste ut på sina promenader på morgonen och på kvällen.

Jag far också hem varje lunch och går en sväng med honom men snart ska jag ta med honom på jobbet varje dag så att han får börja lära känna mina arbetskamrater.

Jag frågar Philip flera gånger varje dag om han hört något från sina syskon men tyvärr så får jag samma svar varje gång; nej.

Sen vill han inte prata mer om det. Det gör alldeles för ont.

För mig är inte det värsta att dom inte pratar med mig utan det är att jag vet hur fruktansvärt mycket Philip saknar dom.

Men det kanske är som man säger; Det som inte dödar, det härdar. Men till vilken nytta?

/Peter

Livet är märkligt. Vissa dagar känns lite lättare och man andas en optimism inför framtiden och inga bekymmer verkar vara omöjliga att lösa.

Sen finns det dagar som känns helt hopplösa. Man känner sig ledsen, uppgiven, små problem känns som helt enorma. Det känns som om man har en klump i bröstet hela tiden och det är jättesvårt att tänka positiva tankar.

Jag tror dock att det är viktigt att man har en blandning av bra dagar och mindre bra dagar för att kunna få ett sunt perspektiv på livet.

Igår så tänkte jag mycket på min och Philips situation och hur våra liv har förändras de sista två åren.

Från att varit en stor lycklig familj med framtidstro och visioner, så förändrades allt på en enormt kort tid till något som jag inte kan sätta ord på.

Dels att förlora Catherine som var familjens sol och den som höll ihop allt på ett fantastiskt sätt.

Sedan få ta bort och placera ut våra fyrfota vänner som var som ens barn. Flytta ifrån huset. Tappa all kontakt med Philips syskon. Bli utan arbete och försöka hitta tillbaka till arbetslivet. Syrrans hjärnblödning mm.

Detta har gjort att man har ett pågående sorgearbete som aldrig verkar ta slut.

Kanske är det lättare att hantera och bearbeta sorgen efter en människa som gått bort än att bearbeta sorgen av att förlora människor som man älskar fast dom är kvar i livet men att man inte har någon kontakt.

Man kan inte gå till någon grav och lätta på sin sorg. Man befinner sig i ett vakum som inte verkar ha något slut och de minnen som man har känns som om de inte vore värd något då man tvivlar mer och mer på om man uppskattat saker på samma sätt som man trott de har gjort.

Jag har alltid trott på att "det finns inga problem som inte går att lösa"-teorin. Men jag vet inte om jag kan fortsätta att tro på det.

Tiden går och det blir bara större och större avstånd mellan varandra.

Jag vet att människan har en inbyggd skyddsmekanism som ska hjälpa oss genom djupa sorger. Vi har en förmåga att kunna stänga av känslor så att vi kan hantera situationen om något gör för ont. Nackdelen med denna skyddsmekanism är att, stänger man av känslor så är risken att de försvinner för gott och man är så rädd för smärtan att det är lättare att låta dom var instängda och slippa riskera det onda igen.

Jag kommer alltid att älska mina barn oavsett vad som händer och jag vet att dom också älskar mig. Men är man för rädd för det onda och tiden bara går och går utan förändringar så är den kärleken inte värt ett förbannat dugg utan skapar bara en bitterhet som gör att man aldrig mer kommer att kunna bli RIKTIGT lycklig igen.

Det blev djupt idag men ibland så måste man bara få ge uttryck för sina innersta tankar och att få dela dom med någon eller några som kanske har liknande upplevelser lindrar på något sätt smärtan.

/Peter

Ja, då har ännu en helg passerat och jag befann mig nere i fjollträsk både lördag och söndag för att deltaga i Pimpel-SM.

Tyvärr så gick det inte så bra men jag har mycket bra saker att skylla på om jag vill det. Men förutom att det var väldigt kallt, 32 minus vid start på lördagen och 26 på söndagen, så spelade det säkert in att jag hade haft linginflammation hela veckan före.

Jag får svälja min stolthet och kämpa vidare med de tävlingar som är kvar i vinter.

Philip har också åkt på lunginflammation och vi ska på vårdcentralen idag för att se om han kan få antibiotika.

Han gjorde det jättebra som tog hand om djuren och lägenheten i helgen med hjälp av farfar som bidrog med hundpromenader.

Annars så återkommer den vanliga ångesten när helgen är slut och tankarna börjar fara igen. Vad ska man göra för att må bättre? Jag önskar att jag kommer på det snart.

Tills vidare är det bara att bita ihop och ta en dag i taget och hoppas på det bästa.

Jag sätter i ett kort på hur set såg ut vid starten på det individuella SM-et på lördagen

/Peter