Då var det tisdag. Det är 4 grader kallt och blåser ute. Det här är en sån dag som kommer att bli lite tuffare. Dels så har både jag och Philip sovit väldigt dåligt.

Vi låg och pratade om allt mellan varför skulle just mamma dö till vilket val han ska göra inför gymnasiet.

Han är också väldigt orolig över att han ska drabbas av cancer han med. På internet har han sett att Malignt Melanom är den cancerform som är mest ärftlig.

Jag försöker att tala om för honom att den chansen är så liten och att han absolut inte behöver oroa sig för det men jag har lovat honom att vi ska gå undersöka oss båda minst en gång per år.

Jag älskar min son så ofattbart mycket så när han bara har en liten förkylning så skulle jag kunna göra allt för att jag skulle få den istället för honom.

Hans liv har blivit så otroligt förändrat på drygt ett år.

Vi var en familj på fem personer, tre golden retrievers och 5 katter. Vi bodde i ett hus på en ort där han bott sedan han var två år gammal.

Idag så är det han och jag som bor i en liten trea i centrala Sundsvall. Långt ifrån vad det innebär att ha en familj och djur i sin vardag.

Hans kontakt med sina syskon är väldigt sporadisk och saknaden efter dom är enorm.

Han säger många gånger att det han saknar mycket, är då vi var en hel familj som satt tillsammans och åt middag. Nu är det bara han och jag.

Men han är en tuff kille och jag hoppas att han kommer att ha med sig något positivt från den här tiden med, när han blivit stor.

Fasen han fyller ju snart 16 år. Helt otroligt.

Jag vet att du finns med oss Catherine och att du är så förbaskat stolt över din son. Jag önskar bara att du varit här med oss fysiskt så vi fått krama dig och känna din värme.

/Peter

Jag sätter in bild över Marmen som både du och jag älskade att vara på.