Det sa min mamma till mig åtskilliga gånger under min uppväxttid.

Jag förstod nog aldrig riktigt vad hon menade då. Men nu har jag kommit på mig själv med att säga samma sak till min son vid ett flertal tillfällen.

Han, om någon vet ju redan det och jag önskar att han var lika frågande som jag var i hans ålder när jag fick höra de orden.

Saker händer och ju äldre man blir, ju större erfarenheter får man från livet.

Vissa saker önskar man att man aldrig fått erfara medan vissa saker, även om de varit tråkiga, gjort att man fått andra och kanske bättre värderingar.

Men det jag har fått erfara det sista året då det gäller människor som man älskat och som man trott sig känna, det är erfarenheter jag gärna hade sluppit.

Vissa saker kan man ha viss förståelse för medans andra är helt obegripliga och även helt omänskliga.

Jag har nästan helt tappat tron på mänsklig godhet.

Det är nog så som jag alltid sagt; alla människor är snälla men sedan är det, hur elak en människa kan vara, som avgör den människans godhet. För det finns inga människor som helt igenom är snälla och goda , utan alla har sina bra och dåliga sidor och det är så vi har blivit funtade. Vi har alla samveten men några av oss har mindre samveten och några större samveten. Alla människor har också förmågan att förlåta. En del har lättare att förlåta och en del av oss har svårare att förlåta.

Jag vet bara att jag kommer ha väldigt svårt att lita på människor i framtiden och jag kommer nog, att istället för att säga till Philip att livet inte är en dans på rosor, säga till honom att vara väldigt försiktig med vem han kan lita på.

Han kommer då att vara lika oförstående som jag var när mamma sa att inte livet var en dans på rosor. Sen kan jag bara hoppas att han slipper erfara det jag menade när han är i min ålder.

Min älskade , för tidigt bortgångna fru, Catherine sa till mig flera gånger under sin sjukdomstid; -Peter, vad du än gör. Bli aldrig bitter. En bitter människa är det värsta som finns.

Men jag kan nu bara konstatera att jag blivit just det som hon inte ville att jag skulle bli. Nämligen bitter.

Men, för hennes skull och kanske framförallt för Philips och min egen skull så kommer jag att göra allt jag kan för att på något sätt arbeta bort känslan av bitterhet. Därför har jag bestämt att aldrig säga till Philip att inte lita på någon eller att inte livet är en dans på rosor. De erfarenheterna får han införskaffa själv och med lite tur så får han helt andra upplevelser än de jag haft.

Jag kommer också att försöka lita på människor även i fortsättningen. Det kanske kommer att göra ont många gånger men samtidigt kan den smärtan inta vara värre än känslan av att vara en bitter människa. För som Catherine sa; - Det finns inget värre än en bitter människa.

/Peter  

Veckorna går fort tycker jag. Redan onsdag och idag ska jag vara vittne i en rättegång mot en idiot som körde bil påverkad av narkotika och alkohol. Detta skedde i augusti och att han inte körde ihäl sig själv eller någon annan det är bara guds försyn. Han körde om mig på motorvägen med ena framdäcket helt borta från fälgen. Han låg då och körde ca 150 km/h. Jag ringde polisen och fick sedan direktiv att följa bilen tills polisen dök upp.

Ja vi får väl se om han får nåt straff.

Imorgon så ska jag och Philip gå på Timråmatch. Det blir andra matchen jag ser live den här säsongen. Så få gånger har varken jag eller Philip sett Timrå live.

Annars så arbetar jag varje dag och det går riktigt bra fast jag har så otroligt mycket att lära mig men jag försöker att ta till mig kunskap hela tiden.

Jag har iallafall haft turen att redan göra en hel del affärer.

Till helgen så väntar pimpeltävling både lördag och söndag och Philip är matchledig från innebandyn i helgen så det passar ju bra.

Jag börjar att vänja mig vid ensamheten nu. Det är faktiskt ganska skönt. Sen får vi se vad som händer i framtiden men det är lätt att bli bortskämd med att bara behöva ta hand om sig själv och Philip.

Dagarna blir lite längre för varje dag och ljuset gör att jag blir piggare och piggare. Jag saknar dock hundarna enormt. Den här tiden på året var den bästa med dom tyckte jag. Då man varje morgon kunde ta en rejäl promenad på Marmens is och hundarna sprang löst och busade med varandra. Minnena finns dock kvar och jag får ha dom med mig så länge jag lever.

Både jag och Philip pratar om Catherine varje dag och vi saknar henne obeskrivligt mycket. Den saknaden vet jag aldrig kommer att försvinna utan vi får lära oss att leva med smärtan.

/Peter  

Idag fyller min älskade syster år så jag och Philip ska dit ikväll och uppvakta henne. Efter det så ska Philip träna innebandy i Matfors.

Helgen har väl flytit på som vanligt med tvättstuga på lördag samt en tur till Östersund på innebandymatch. På söndagen så for Philip till Övik och spelade innebandy och jag for till jämtland på pimpeltävling. Jag slutade 3:a med ca 3500 gram vilket får anses som någorlunda godkänt.

Annars har vi vi bara tagit det lugnt, jag och Philip.

/Peter   Sonen Philip

Denna vecka går lika fort som alla andra veckor. Man arbetar, kommer hem, lagar mat, ser på tv och lägger sig. Är det så det ska vara? Nej, självklart inte, men jag orkar inte engagera mig i något annat för tillfället. Det känns som om man lever i en jävligt dålig tvserie där man hela tiden kan förutse vad som skall hända.

Men ska man orka ta sig ur denna slentrian så krävs det att man har kraft och motivation men jag verkar ha jäkligt dåligt av båda.

Positivt tänkande, det ska ju vara bra, säger dom som vet. Men hur jag än försöker så kan jag inte hitta tillräckligt med positiva saker för att kunna motivera mig att kämpa mig ur denna slentrianmässiga vardag.

Men, men livet är som allt annat. Det går upp och det går ned. Så det blir säkert bättre framåt när vi går mot ljusare tider.

Jag förstår att det inte känns alltför uppmuntrande att läsa en blogg som denna när den som skriver är så jävla negativ som jag är. Så därför har jag tänkt ta ett ltet break ifrån bloggandet här och återkomma när jag känner mig mer positiv och glad så att man kanske kan ge energi istället för att ta.

/Peter

Ny vecka, mer arbete och nya möjligheter.

Helgen har gått med en hiskelig fart och Philip spelade sin match i lördags, dock förlorade dom men dom blir bättre för varje match så snart trillar säkert poängen in.

Själv så var jag med och tävlade på Marmen i söndags och det gick bra. Vädret blev riktigt fint (0 grader och sol), samt att jag vann tävlingen på nästan 8 kg.

Många småabborrar blev det. Uppskattningsvist ca 700 st.

Så nu ser man fram mot nästa helg och kanske lite mer fiske och förhoppningsvis så har både Philip och jag blivit friskare till dess så att vi kan spela gubbhockey på söndag.

/Peter  

Jag hade tänkt vara ledig idag men jag var tvungen att jobba.

Förkyld som en räv och feber men allt går på nåt sätt.

Det har inte blivit något fiske men förhoppningsvis har man kryat på sig till på söndag för då tänkte vi köra en tävling på Marmen.

Philip är dock frisk och det är det viktigaste. Han ska spela innebandymatch imorgon. För övrigt är det väl som för de flesta den här tiden. Det blir mycket nudlar och få utsvävningar. Att man inte lär sig att det finns ett liv efter jul också.

/Peter  

Idag så arbetar jag bara halvdag och det känns bra då jag åkt på en jäkla förkylning. Snön fortsätter att falla och kylan håller i sig. -8 idag, men det ska bli varmare imorgon.

Jag och Philip ska försöka hitta på något roligt i helgen, sen om det blir skoteråkning, hockey eller fiske, det får jag låta vara osagt.

Jag fick höra att Carro åker till Göteborg på fredag och ska väl om jag fattat det rätt genomgå transplantationen på måndag. Jag kommer att tänka på henne hela tiden och hålla mina tummar för att allt ska gå bra.

Jag hade önskat att jag fått vara med henne fysiskt men i tanken kommer jag att vara med hela tiden.

Jag sätter in en bild som jag tittar på ofta. Det är jag, Carro,Philip, Catherine och hundarna som grillar på Prästholmen, sista vintern vi hade tillsammans.

Ett minne jag alltid kommer att bära med mig.

Trevlig Trettondagshelg önskar jag.

/Peter  

Ett nytt år har inletts och man hoppas alltid att det ska bli ett jäkla bra år.

Det tror och hoppas jag att det blir. Jag ska iallafall försöka göra mitt bästa för att det ska bli det. Inledningen på året har varit riktigt lovande. Igår så var jag och Philip ut till Maria och Johan och sedan åkte jag, Philip, Johan och Oscar skoter tillsammans med Mats och olle Persson, ut till Björköfjärden där vi grillade och hade det riktigt mysigt. Vi kom väl hem vid 16-tiden och sedan efter att ha ätit middag så somnade både Philip och jag. Röda om kinderna men väldigt belåtna över dagens aktivitet.

Jag måste säga att det betyder så mycket för ens välbefinnande att få göra saker tillsammans, far och son. Inget märkvärdigt men garanterat något som vi båda kommer att komma ihåg länge.

Nu är det arbetsvecka och det känns ganska skönt att få komma in i normala rutiner igen.

/Peter