Ja tiden går.

Det har varit några hektiska dagar och i lördags fick man se solen för första gången på länge och det var härligt. Det behövdes verkligen.

I fredags så bestämde jag, Carro och Philip att vi skulle bo på hotell i Sundsvall.

Vi hade ett presentkort som måste utnyttjas innan årsskiftet. Vi hade sån tur att de hade dubbelbokat oss så vi fick sviten vilket var det finaste rum jag bott på och då har jag bott på säkert ett hundratal hotel.

Vi gick ut och åt en fin middag på Stekhuset och sedan var det tänkt att vi skulle på bio men det var fullbokat så det blev en myskväll på hotellet istället.

Annars är det mycket fokus nu på att Caroline skall flytta 1 december. Det ser hon verkligen fram mot. Jag och Philip har ännu inte hittat någon lägenhet men vi söker ihärdigt vidare.

Igår beställde jag krok från Olssons fiske för nu måste jag komma igång med lite kroktillverkning så att känslan för fiske kanske återkommer.

Överallt så har man nu börjat pyntat inför julen och det är en underlig känsla. För första gången i mitt liv så kan jag inte för allt smör i småland se något fint eller härligt med att det ska bli jul. Alla mina julminnen är Catherine. Matlagningen, julklapparna,skyltsöndagen och de julmarknader vi gick på.

Jag vet att vi alltid gjort allt detta för barnens skull i huvudsak och barnen finns ju kvar men likt förbaskat är det så svårt att kunna se fram mot julen.

Jag ska självklart göra allt för att det ska bli en så bra jul som möjligt men ändå, saknaden efter Catherine blir om möjligt än mer påtaglig då det handlar om julen.

Annars kan jag berätta att dotter nr 1, Sandra och hennes sambo Jonas precis har gjort sitt livs största investering dom dom köpt ett hus tillsammans. Jag önskar dom all lycka och hoppas att dom kommer att trivas där. Kanske får man bli morfar så småningom...he, he.

Ja nu så är det den obligatoriska städningen som väntar och sedan ska jag in till stan en sväng. Vi hörs./Peter

Ännu en dag med nya möjligheter väntar. Oturligt nog var Philip sjuk igen i morse. Det måste vara något som ligger latent i hans kropp för varje gång han tränat några dagar så bryter förkylningen ut och han får feber och ont i halsen. Nu måste vi få hjälp med det här. Dels missar han mycket av skolan men det sliter ju så hårt på honom att vara sjuk var och varannan vecka.

Jag har nu på morgonen varit ut med hundarna i regnet och nu börjar man att vänja sig med blötan, nästan så att det är riktigt mysigt därute.

Nu ska jag skriva en matlista, det är nog tomt på det mesta härhemma, så idag blir det storhandling.

Jag ringde också nyss till min barndomskompis, Lars-Inge, som fyller 45 år idag. Vi har under alla år som gått alltid ringt till varandra då nån av oss fyller år och det även om man inte pratar med varandra alltför ofta under ett år.

Roligt även med Foppas comeback igår mot Brynäs, han kommer att fylla varenda ishall i det här landet varje gång som Modo spelar den här säsongen.

Ja som sagt var, en ny dag med nya möjligheter väntar på mig så det är bara att köra på. Vi hörs./Peter

PS. Hjärtat, du finns i mig varje sekund.DS

Ännu en dag bestående av grått väder,regn och alldagliga sysslör.

Jag och Philip började dagen med att sova över. Vi vaknade kl.8 och sen var det järnet för att hinna i tid till skolan. Hundarna fick vänta med mat och promenad tills att jag kom hem igen och fastän vi skyndade oss allt vad vi kunde så kom Philip sent till första lektionen. Mitt fel och det var första översovningen på mycket länge.

Sedan jag givit hundarna mat och gått med dom så gjorde jag rent akvariet, tvättade en maskin tvätt samt dammade och dammsög överallt. Man börjar bli riktigt huslig nu, he,he.

Jag har sedan lämnat in ytterligare en arbetsansökan som man nu får hoppas på. Det är betydligt tuffare att gå utan arbete än vad jag kom ihåg att det var de månader jag var arbetslös på 90-talet. Men skam den som ger sig. Någon därute borde ju vara lite intresserad av vad jag har att erbjuda inom de områden som jag verkat inom.

Javisst ja, glömde berätta att jag var in till farsan och drack en kopp kaffe efter jag hade släppt av Philip.

Ikväll ska Philip sova hos mormor och morfar så jag hoppas att Carro sover hemma inatt annars blir det en sån där ångestfylld, tung kväll igen. Fan, att det ska vara så svårt att vara ensam. framförallt på kvällar och nätter.

Ensam är ju stark, säger dom, men det stämmer då inte in på mig.

Ikväll ska jag iallafall försöka göra lite krokar så kanske suget efter fiske på något sätt vaknar till liv.

Det som också känns bra är att nu ska huset ut för försäljning. Både jag och Philip vill härifrån så fort som möjligt.

Att vara kvar här över jul känns som en omöjlig uppgift.

Ja, nu tänkte jag för första gången i mitt liv försöka baka någon typ av matbröd. Vi får väl se vad det blir av det.

På hemkunskapslektionerna i skolan var jag totalt talanglös oh varje gång vi skulle baka något så fick jag göra muffins men nu jävlar ska jag visa Anna-Greta Eriksson, som hemkunskapslärarinnan hette, hur bakning ska gå till.

Catherine, du får gärna vara med mig och hjälpa mig men jag tror nog att du mest kommer att skratta dig harmynt åt mina försök att baka.

Jag älskar dig, hjärtat.

Din Peter 

Igår var jag och tittade på Philip när han var med TV-puckslaget till Ramsele. Medelpad mötte Jämtland och Ångermanland.

En fruktansvärt kall ishall var det och jag som ska vara så rutinerad hade tagit på mig alldeles för lite kläder.

Vi klev upp kl 5 på morgonen och vi var hemma kl 22.30 så vi somnade ovaggade, både Philip och jag.

Caroline hade förutom att gå ut med hundarna städat jättefint så det var riktigt roligt att komma hem till ett städat hus.

Hockeymatcherna gick väl så där. Medelpad vann en match och förlorade tre men med tanke på att dom inte spelat ihop förrut så tycker jag att det såg hyfsat ut. Det kan nog bli ett bra lag var det lider.

Idag så har Philip träning och jag och farsan ska ut till Lena i Ripsand och hämta en soffa till Carro.

Morgonpromenaden var ingen höjdare. Isak,Malte och Angus såg ut som blöta svampar när vi kom hem så det tog väl en timme att få dom ren och torr.

Jag tänker på dig, Catherine varje sekund. Igår när jag åkte till Ramsele så önskade jag så innerligt att du hade varit med mig och fått titta på vår fantastiska son. I natt så vaknade jag av att Philip låg och grät och han längtade så fruktansvärt mycket efter dig.

Vi kommer att klara av det här men det är inte lätt, Hjärtat.

Jag sa alltid till dig hur konstigt jag tyckte det var att min kärlek till dig växte för varje dag som gick. Jag tyckte det var så konstigt eftersom jag älskade dig så ofantligt mycket från första dagen vi träffades och ändå blev kärleken bara större och större allteftersom. Nu när du är borta så borde ju kärleken självklart finnas där hela tiden men fortfarande, älskling, så växer min kärlek till dig för varje dag. Det som är så fruktansvärt konstigt är att jag inte på något sätt nu, kan visa dig hur mycket jag älskar dig. Men kanske du på något sätt ändå är med oss och att du känner hur mycket jag och dina barn älskar dig. Jag hoppas det.

Då det gäller mitt och ditt stora intresse, fisket, så förstår jag inte när jag ska få tillbaka min längtan till det. Fisket som varit det jag älskat så enormt sedan jag var en liten pojke på 4 år. Jag hoppas verkligen att den känslan kommer åter till mig./Peter

Jag har nu inte skrivit på ett tag då dagarna egentligen bara flutit på med alldagliga vardagsbestyr.

I söndags dock så var det Fars dag och det enda jag hade önskat mig det fick jag.Jag hade sagt till Caroline oh Philip att det enda jag ville ha var en sovmorgon till kl.9 och att dom gick upp, gav hundarna och tog morgonpromenaden med dom. Det gjorde dom och sedan kl 9 kom Philip in med två Tia-lotter. Av Sandra fick jag två fisketidningar så lyckan var fullständig. Det är klart att den här dagen var jobbig också genom att det alltid var Catherine som skämde bort mig på Fars dag. Jag pratade med svärmor Gärd och hon och svärfar hade det också väldigt jobbigt denna speciella dag.

I tisdags så fick Philip sprutan med vaccin mot svininfluensan. Detta gjorde att han nu varit sjuk i två dagar. Jag hoppas att det hinner gå över till lördag då han ska till Ramsele med TV-puckslaget.

Ikväll är vi bjuden till moster Lena på middag och Carro ska titta på en soffa som Lena sa att hon kunde få.

Jag och farsan har också bestämt oss för att börja motionera lite tillsamman så i tisdags och idag så har vi gått runt Sidsjön. Idag gick vi två varv vilket är ganska lagom just nu. Kul att få umgås med farsan lite och kunna gå och prata med varandra i lugn och ro.

Jag har även sökt en del arbeten som jag hoppas att få komma på intervju på ialla fall, men det är tufft nu med många sökanden på varje tjänst så man får hoppas att man har någon sorts attraktionskraft kvar ute på arbetsmarknaden.

Både Philip och jag känner att nu vill vi ha tag på en lägenhet i Sundsvall så att vi kommer härifrån så fort som möjligt. Vi kan bo vart somhelst förutom Nacksta, Bredsand eller Granloholm.

Igår kväll så längtade jag och Philip så fruktansvärt efter dig, catherine./Peter 

Ja, dagarna går konstigt nog och man överlever fast man inte tror att man ska göra det.

Mycket tack vare alla minnen man har av Catherine. Samtidigt som man blir glad då man tänker på saker som vi gjort tillsammans så uppkommer en smärta som är obeskrivlig när man inser att man aldrig mer kommer att få uppleva dessa saker eller nya saker tillsammans.

Du, Catherine är den enda människa som fått mig att känna mig älskad precis som jag är. Att veta att man aldrig mer kommer att känna den kärlek som du och jag kände för varandra det är väldigt skrämmande. Samtidigt vet jag att mina barn älskar mig mest av allt men det är en annan kärlek fast kanske den viktigaste.

Jag måste berätta en sak som kanske är ganska typisk för hur barn tänker ibland. Jag och Philip var på väg hem från stan när han plötsligt säger: - Pappa, kan du göra julmat? jag svarade att jag kan inte laga det som mamma lagade men jag ska göra så gott jag kan.- Ja,du har ju lyckats ganska bra hittills med den vanliga matlagningen så det blir nog bra. Sedan satt vi tyst en bra stund och tänkte nog båda två vad fruktansvärt konstigt det kommer att bli med en jul utan Catherine.

Det är just det. Hur ska man kunna få julkänsla igen, hur ska man överhuvudtaget kunna känna någon som helst glädje över högtider mer.

Många säger att det blir bättre med tiden men just på jul, påsk och midsommar då vete fan hur det någonsin skall kunna kännas bra.

Ja, nu har jag väl fått alla som läser den här bloggen att känna sig nedstämd men som jag säger varje dag till barnen; vi måste fokusera framåt och på de positiva saker som ändock finns.

Philip fick i går veta att att han gått vidare i TV-pucksuttagningen och det var ju väldigt roligt.

Caroline har ev ett arbete på g och jag tycker hon verkar lite lite gladare nu.

Idag så ska jag ordna massa saker på Försäkringskassan samt träffa syrran och farsan för att diskutera en del framtida saker. 

Ikväll blir det en långpromenad med hundarna och jag ska även sätta mig ned och försöka göra lite krokar.

Jag har aldrig varit ensam förrut i hela mitt liv så det gäller att träna på det för ensamheten är det som är absolut jobbigast. Men det som inte dödar det härdar så det gäller att försöka hitta på saker att göra.

Hjärtat, älskar dig/Peter

Det har nu gått ett antal dagar som jag inte kunnat skriva något på bloggen. Det har varit riktigt jobbigt och framförallt torsdag till söndag har varit jobbiga.

Philip var på "laning" från torsdag kl 12 till söndag kl.12 och det är klart att han haft roligt men han var en trött och slagen hjälte när jag hämtade honom på söndagen.

På lördagen var jag och Caroline upp på mammas grav i Fränsta sedan hämtade vi upp Philip på Nordichallen och åkte ut på minneslunden på Alnö där Catherine är begravd.

Gärd och Ragnar bjöd oss sedan på pizza innan Philip skulle tillbaka på Nordic och jag ocg Carro skulle hem till hundarna.Sandra hade jobbat 16 timmar så hon sov välförtjänt men hon åkte sedan ut till Alnö och tillsammans med Gärd och Ragnar så gick dom på minnesgudstjänst i Alnö Kyrka.

Jag gick på Tuna men efter att jag gått fram och tänt ett ljus så orkade jag inte vara kvar. Det är tungt att vara ensam när man mår dåligt och är ledsen.

På söndagen var vi till Syrran och Johan och åt middag. Det var hela konkarongen, Sandra, Jonas, Carro, Philip och jag. Farsan och Christina, Mia Johan, Sofia och Oscar.

Efter en fantastiskt god middag som bestod av Fläskfilé, klyftpotatis och sallad samt Stekhusets pepparsås så åkte vi ut till Mias affär i Juniskär där hon invigt sin nya cafédel som hon döpt till "Ingas" till Catherines minne.

Hon och Catherine skämtade alltid med varandra och Mia kallade Catherine för "Inga" och Catherine kallade Mia för "Olga". Därav namnet Ingas.

Vi fikade gott och även om det var jobbigt med alla känslor så gick det väldigt bra.

Nu på mogonen har jag skjutsat in Philip på skolan samt ringt några samtal som förhoppningsvis kan leda till ett framtida arbete. Jag måste verkligen få tag på ett jobb nu. Jag ska även in och anmäla mig arbetslös på arbetsförmedlingen för första gången på 13 år. Känns tungt.

Men men, Cést la Vie.

Catherinehjärtat, Jag älskar dig i tidernas evighet. Din för alltid./Peter